Jag fick ett samtal i morse. Min farfar är döende. Han har cancer. " minna skynda dig hit om du vill träffa honom, boka ett flyg , men skynda dig"
Cancer? Hur då? När då? Varför nu, jag har ju precis återknutit kontakten med honom. Jag hade planerat att fira julen där, leva på gården två tre veckor. Prova på lantlivet. Nu finns inte tiden till det längre.... tiden har runnit iväg....Jag borde ha förstått när jag drömde så konstigt...
Sambon skjutsade mig till Arlanda. Han kunde inte följa med. Jag kände mig grymt sviken av detta. Jag flög ensam. Jag satt på planet och undrade hur fan hade jag hamnat i sthlm av alla ställen. Mindes hur besviken farmor och farfar hade varit över det faktum att alla barnen lämnade den stora gården. Hur blev allt så här konstigt? Flygresan var över i ett nafs. Jag hämtades upp av en s class. Jag skrattade till och tänkte typiskt farmor och farfar. Det var ena gårdskillen. Han frågade när jag hade sist sett farfar. Att han var dålig och att jag inte skulle förvänta mig något utan vara beredd på det värsta...
9 kommentarer:
Usch, sådant är inte roligt, men ändå en del av livet =/
Glöm inte bort att tillåta dig vara ledsen vid sådana här stunder, men vad som än händer kommer du klara dig!
Beklagar, mkt trist. :(
Minna... Jag tänker på er. Krama om farmor, ni behöver varandra nu.
Kram till dig Minna<3
/Vill dig bara väl
Varma kramar från mig!
Irene
tack för alla kramar...det var en chock att se honom liggandes på sjukhussängen.... en stor bonde som nu var helt slut efter åratal av hårt slitande....Det första han sa när han såg mig var Minna vad härligt att du kom. Sen kom hans tårar. Sen kom mina tårar. Sen sa vi inget mer. Jag satt hos honom tills han somnade. Jag ska dit i dag igen. Det var så härligt att bara vara tyst...inga ord behövdes..där i det där sjukhusrummet var alla hans barn och jag var där som den enda barnbarnet. För en gångs skull var vi alla nästan samlade...men ingen sa så mycket. Sönerna tittade mest på varandra. Jag satt hos farfar och höll hans hand...
Skickar iväg en tröstkram. Sådant här är aldrig roligt att gå igenom, men tyvärr en del av livet.
Mitt i all smärta och någonstans bland alla tårar så kommer du ju i alla fall leva vidare med vetskapen om att ni hann återfå kontakten innan allt detta hände.
Usch, har själv vart med om det där. Beklagar, även om det inte gör någon nytta.
Jag skickar iväg en styrkekram till dig och dina nära. Ta hand om varandra!
/kram
Skicka en kommentar