onsdag 30 september 2009

en tre månaders buffert räcker inte

Jag hade en undersökning tidigare gällande hur stor buffert man bör ha. De flesta tyckte att 2-3 månader var lagom. Själv tycker jag att man bör minst ha ett halvårsbuffertsparande.
Jag läste idag på aftonbladet att varannan som väntar på bidrag från alfakassan har väntat i snitt 6 månader!! Det är hiskeligt länge! Det varnas även för att nu när arbetslösheten stiger så kan det lätt hända att vänte tiderna fördubblas när det gäller ett flertal arbetslöshetskassor.
Därav fortsätter vi att buffert spara.... Tills vi har nått vår sex månaders gräns. Därefter börjar vi handla aktier och fonder igen mer seriöst.
Jag har praktiserat hela tiden. På jobbet är det full kaos och jag har tackat nej till vd posten. Jag har insett att jag har inte krafterna som krävs mer och jag har även börjat inse att det finns en stor risk att företaget går i konkurs. Just nu är det såpass illa att jag är glad om jag har ett jobb att gå till efter praktiken. Jag älskar min praktik plats och njuter varje dag. Det är så skönt att ha ett vanligt åtta timmars jobb. Det bästa med det hela är att när jag har slutat för dagen har jag verkligen slutat för dagen. Inga läsa mail och svara i telefon på kvällar och helger. Super underbart. Visserligen skulle jag få nästan 50% mindre i lön men jag är mycket lyckligare och min familj tycker att det känns jätte bra....
Annars inget nytt. Jag satsar gärnet på praktiken och satsar fritiden på sonen. Hämtar och lämnar till skolan. Det är sån lyx!!!

måndag 21 september 2009

Full fart

Det har varit fullt ös veckans alla dagar. Vi har börjat praktik nu på plugget och jag ångrar ingenting. Allt känns underbart kul. Jag fick ytterligare ett MVG på ett prov så nu är jag supernöjd. På praktiken träffar jag nya människor och alla är så trevliga. Jag känner så starkt att det jag har jobbat med är nog helt fel för mig. I framtiden kommer jag nog att byta yrke. Eventuellt kan jag tänka mig starta något eget i den branschen för att få en bättre lön.

På ekonomifronten händer det inte så mycket. Vi fortsätter att spara till bufferten och då och då köper jag lite aktier. Det har gått superbra för alla fonder och aktier och det känns ganska skönt med tanke på den kassa räntan på buffertkontot.
Cola flaskan är så proppfull att jag har börjat spara i en spargris. Så fort jag får tid över åker jag till en swedbank myntmaskin och tömmer ut allt. Ska bli kul att se hur mycket det blev.
Jag ber om ursäkt för frånvaron från bloggen, men det är så mycket just nu. Jag läser era bloggar men hinner knappt kommentera. =)
Med andra ord är det fullfart här hela tiden=)

söndag 13 september 2009

MVG

Jag är superglad, jag fick MVG på första provet! Äntligen något kul och positivt! Superglad!
Alla fonder och aktier är också på plus....knappast några räkningar......=)

tisdag 8 september 2009

Innerstaden VS förorten på landet


För inte så himla länge sedan bodde vi i stan. Mitt i smeten. Då hade vi en jätte låg månadskostnad på vårt boende. Sjukt låg. Man hade inga som helst ansvars bitar förutom att betala hyran. Inga värme kostnader. Inga sopavgifter. Inga räntor och amorteringar. Bara en kall hyra som var jätte låg. Nackdelen var att vi saknade en uteplats. Det var svårt att bo med hundarna i stan. Sonen kunde inte gå ut och leka utan tillsyn. Ni som bor i city vet hur hopplöst det är att få en parkeringsplats !! Man skulle vara tyst och visa hänsyn till sina grannar. Då såg vi bara nackdelar. Vi var ute jämnt. Vi åt middag ute. På helgerna även frukost och lunch. Vi lagade sällan mat hemma i den lilla lägenheten. Lägenheten var för liten och trång och vi ville iväg så fort som möjligt. Vi tittade jämnt på hus men vi hade inte råd då sambon var arbetslös just då. Men vi tittade ändå och plötsligt fanns vårt nya hem bara där. Visst var det en bra bit ifrån city men det var så billigt. Det var fortfarande på rätt sida av stan och kommunen tillhörde topp tre i sverige. Bra sjukvård, utomordentligt fina skolor och otroligt vacker natur. sagt och gjort, vi åkte och tittade och blev kära på en gång. Boendet var luftig och modernt. Stort som bara den och dubbelgarage och stor tomt. Alla kriterier hade den. Vi var överlyckliga att jag ensam fick lånet. Vi är fortfarande stolta och glada över vårt hem. Vi trivs och älskar det . Men , det finns fan alltid ett men, det är dyrt att bo i. Nu har vi lån och hyra (bostadsrätt) , vi har elräkningar och vattenräkningar. Vi har lagt ner en hel del i huset genom att renovera det till nästan toppskick. Våra bensinkostander har ökat massor. Försäkringen har ökat. Nästan alla kostnader har dubblats sedan vi flyttade in. Visst bor vi och upplever äkta livskvalitet men jisses vad det kostar. Vilket ansvar det är. Ibland längtar jag tillbaka till den där lilla lägenheten med få kostnader. Fast i drömmen gör vi allting tvärtom. Vi skaffar inga husdjur. (jag älskar mina djur men det är samtidigt mycket jobb och stora kostnader) Vi hade bott kvar så länge tills hyresvärden hade kunnat ge oss en lite större lägenhet. Vi hade lagat all mat hemma och sparat en jäkla massa pengar på det. Vi hade lätt kunnat spara 40-50% av våra inkomster varje månad. Vi hade kunnat ha kvar min lyxbil. Vi hade kunnat åka till sommarhuset när vi kände att vi behövde ett miljöombyte. Sonen är så pass stor att han skulle klara sig själv nu. Visst skulle han kanske ha en sämre skola och ett sämre umgänge med mer faror som lurar runt hörnet.....japp jag behöver egentligen bara tänka på det för att inse att vi ändå bor bäst just nu....men när sonen har gått klart gymnasiet tar den här damen sitt pick och pack flyttar in till city igen. Samma dag han tar studenten blir det ett samtal och jag flyttar in igen. Jag packar samma dag. Det blir sayonara så det heter duga. Då duger min gamla lägenhet perfekt.
Det blir lite lätt glest mellan inläggen men jag har tusen saker att göra. Jag undrar när den här stressen tar slut. När det blir lite lugnare. Vi har stort prov på fredag som jag pluggar till. Men redan nu kan jag förbannas över att jag inte kan tagga ner. Jag har satt höga mål och ibland önskar jag att jag kunde nöja mig med ett godkänd, men jag gör inte det. I alla inlämningsuppgifter pressar jag mig själv till det sista för att försöka få ett bättre betyg. Det blir sena nätter framför datan med uppgifterna. Vi ska ha praktik nästa vecka så då vet ni ifall det blir enormt glest mellan inläggen. Det har gått så fort. Nästa vecka ska jag känna efter om jag har valt rätt och hur det skulle kännas att jobba med det jag har lärt mig....jag är livrädd över hur det ska gå på jobbet när jag inte kan närvara på nästan en månad. Det känns kan jag säga. Jag vet inte om jag får dåliga dåliga blickar och girlingar från kollegerna eller om jag inbillar mig . I allafall ,det kanske inte är helt populärt. men samtidigt så känner jag att jag orkar inte bry mig. Jag vill verkligen bort ett tag och känna efter. Min lön skulle bli enormt mycket lägre, men det kanske är värt det om jag kan må bättre....därav är det superbra att jag ska praktisera och känna efter. Hur många gånger i livet har man en chans att prova innan man gör sitt beslut?

Utbildningen är inte över efter praktiken utan jag har kvar ca 1,5 år av utbildningen. Men hittills har jag älskat det. Det är så skönt att slippa plugga engelska, matte och svenska mm....nu koncentrerar man sig istället aktivt på ämnena som man verkligen behöver och har även mycket praktik. Jag tar en dag i sänder och gör så gott jag kan.

Hemma är det lite lugnare igen. Vi har beslutat att behålla dammsugaren och playstation. Dom gamla ska tas med till sommarhuset. Samtidigt skall en summa pengar dras från sonens månadspeng och sambon har köpstopp så det skriker om det. Vi får hoppas att han verkligen förstår situationen nu, annars är det något allvarligt fel på karln där hemma. Men framför allt handlar det om respekt och förståelse för den andra. Jag vet att jag inte har rätt att tvinga honom att ha köpstopp , men å andra sidan är det ingen poäng med att jag ska vara ekonomiskt sinnad och spara medans han slösar. Någon balans gång och rättvisa måste det ändå röra sig om.
Vi har delad ekonomi men vi har knappt pratat om det. Den som har pengar betalar, fast jag känner att det är alltid jag som har haft en bättre lön och haft mer koll. Oftast var det jag som betalade alla räkningar medans han stod för restaurangbesök, kläder och shopping i stort sett.
Snacka om dysfunktionell familj....oj oj oj....fan vad man har varit knäpp.

fredag 4 september 2009

Fredag gav mig ett bra tips i förra inlägget. www.utdraget.se
Kika! =)

Det finns inga jävla prinsar


Playstation 3. Vilken jävla manick. In kom trean i vårt hem igår och mindre kaos uppstod. Sonen och grannungarna ville spela. Jag hade lust att spöa upp sambon och fråga hur fan kunde han köpa en , vi har X box, nintendo och wii plattor och playstation 2..... Suck....det diskuterades om blueray i något försvarstal..... ååhhh fuck it tänkte jag. Jag orkar inte. Hur fan kunde han köpa den? Min sambo är en äkta teknik bög. Men det värsta var att han hade minsann köpt något till mig också! Ja visst. Jag hade fått en present. Nu skulle ju lilla Minna bli sååå glad. Ut från kartongen kryper det fram en ny lila dammsugare! "den är lila " utbrister sambon lite småstolt.


JAG VET ATT MAN INTE FÅR SLÅ!!! Men jisses jävlar vad jag hade velat. Spöa honom ordentligt. Fått ett raseri anfall. Sparkat till några köksstolar och krossat glas. Gärna vält bordet också. Kanske mördat också, iallafall lite. Gett en fläskläpp. Kanske ett svart öga eller två.

JAG VART SÅ JÄVLA ARG. JAG VART SÅ JÄVLA BESVIKEN. Flera tusenlappar borta på teknikprylar!!!

Ska man skratta eller gråta? En lila dammsugare?

Sonen berömmer det nya batmanspelet..."wow den är magisk, vilken kvalite, shit vad coolt"


Hade jag orkat bråka så hade jag nog gjort det. Hade jag orkat så hade jag berättat hur illa det är att handla upp 5000 kr i vår sits. Men hade det tjänat något till? Ärligt talat. Faktum skall inses, min sambo är en ekonomisk slarver. Det är alltid jag som har mest oroat mig för pengar. Visst har jag handlat massor men jag är inte ens i närheten av vad sambon har shoppat.

Jag bara gav honom en blick. " jaa, vi har ju alltid en ps 3 som kan hålla oss varma om vi förlorar hemmet, kanon bra jobbat"

Jag reste mig upp från golvet efter att ha stirrat på det lila underverket. Ville inte göra en scen inför sonen och hans vänner. Började tyst att plocka upp disken från diskmaskin. Då slänger sambon fram en tusen lapp och säger , " du kan ju köpa aktier eller något".....

Jag ger honom pengarna tillbaka och säger, "köp du lite aktier eller något"....

Förut hade jag orkat bråka. Nu gör jag det inte. Jag är sååå trött. Jag orkar inte tjata. Jag orkar knappt bry mig. Jag känner mig bara förråd! Jag känner mig ensam. Jag befinner mig i krig och det känns som om jag är helt ensam.


Maktlöshet, det är vad jag kände då. Det var den tredje igår....då shoppar han teknik prylar för 5000kr.

Nu känner jag mig arg igen. Mest är jag arg på alla jävla sago böcker som beskriver prinsar på vita hästar hit och dit. Det finns inga jävla vita hästar och prinsar. Det finns bara jävla grodor.

Min brorsdotter ska få en diskmaskins broschyr i julklapp. Kanske en räkning eller två. Så att hon inser alvaret. Att hon inte går på askungemyten. Det finns inga jävla prinsar!

Hur fan kunde jag ha trott något annat?


torsdag 3 september 2009

Hjärtinfarkt/beyond the secret/trygghet


Jag har varit otroligt ledsen och nere tack vare jobbet. Men samtidigt får jag nog skylla mig själv lite. Det är mitt liv. Det är jag som ska ha kontroll på mitt liv och det är jag som ska styra mitt liv. Hittills har jag bara hängt med, mest pga rädslor. Jag mår inte bra,men jag gör inte så mycket för att verkligen ändra min situation. Visst har jag börjat med köpstopp, jag har även börjat studera....men jag har så otroligt långt kvar. Jag är trött på att leva som en rädd Minna hela tiden. Jag vill ha lite mer kontroll över mitt liv...inga men och ifall att....jag måste skaffa en bättre koll på hela mig. Jag måste kort och gott utvecklas. Usch vad jag är trött på mig själv. Men samtidigt har jag så mycket just nu att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har inte ork eller kraft för att hitta den där styrkan. Det enda jag vet är att jag måste hitta den. Doktorn ville skriva ut mer stillnocht för att jag ska kunna sova. Lite lyckopiller kanske? Nej, jag tror inte. Men jag provar gärna allt en gång. Stillnocht tog jag i går, och visst sov jag mina sex timmar utan att vakna upp av ångest men jag känner mig lite bakfull idag. Men jag tror att det har mest att göra för att jag har gråtit så mycket. Idag just nu har jag inga tårar kvar. Igår fick en av cheferna hjärtinfarkt. Han bara segnade i lunchrummet. Livet kom ikapp. Det var syrgasmasker, ambulanser och full rulle och människor som skrek i panik. Det här hände efter att han läste att ett företag skulle begära oss i konkurs om vi inte skulle betala på en gång. Vi kan inte betala just nu. Det finns inga pengar. Eller inte så mycket pengar i allafall. Sånt här orsakar kaos och rädslor hos personalen. Vissa hanterar sånt bättre och vissa sämre. Hur påverkar allt det här mig? Jo, jag har mer ansvar...det blir mer jobb när en viktig person inte kan jobba mer. Jag förväntas ta över. Jag ska orka. Nu klarade sig personen. Han kommer att bli återställd sa doktorn. Ursäkta mig herr doktor, men jag tror inte det. Jag tror att händelsen ruskade om honom ordentligt och förändrar hans liv för evigt. Jag hoppas på att han har fått insikt. Jag kanske också fick lite insikt...

I allafall så sitter jag med Bob Proctors senaste dvd "beyond the secret"...jag lyssnar lite lätt på den i bakgrunden...och hoppas att lite vishet ska tränga in i hjärnan....lite insikt om att jobbet inte är allt.....samtidigt förbannar jag mig själv för att bufferten inte är större, för att jag inte vaknade tidigare...oavsett så har det här året varit så tufft. Och samtidigt är jag orolig för att problemen har just börjat. Eller rättare sagt jag vet att problemen har börjat....Å andra sidan är problem till för att lösas. Men jag har i allfall fått insikten att jag måste satsa mer på mig själv. Utveckla mig själv. Bara jag kan styra mitt liv....och målet jag vill nå allra helst stavas trygghet!!!

I det målet ingår en buffert, ett jobb jag trivs med, en bra hälsa, nära och bra relationer. Så enkelt var det att veta vad det är jag saknar....nu gäller det bara att nå målet...att hitta tryggheten i livet....

djursholmsmänniskorna

Tiden bara flyger iväg,,,jag har så otroligt mycket på jobbet men samtidigt tar utbildningen massor av min tid. Jag känner mig jätte konstig. Ena delen av mig är slutkörd tack vare alla problem på jobbet medans den andra delen är helt fascinerad av all den nya kunskapen som jag får i mig från studerandet.
Jag studerar i Danderyd, och jag blir ganska chockad av det jag ser. Alla mina klasskamrater är duktiga. Alla kämpar hårt. Alla antingen driver eget eller ska satsa gärnet på sin nya karriär. Jag har nog aldrig blivit så mycket peppad eller fått goda råd som nu. Jag får helt andra råd än jag normalt skulle få. Det är inga klapp på kinden utan mer kör så det ryker tips! Vi diskuterade mitt tuffa jobb och dom flesta tyckte att jag skulle hänga kvar. "ge inte upp nu" "du har ju kommit så långt" "det är bara kämpa så länge du kan, även om det är tufft nu betyder det inte att det är tufft i framtiden" "se på den ljusa sidan" "jag skulle ha gjort mitt yttersta och först slutat om företaget hade konkat"....." hur skulle det se ut om alla gav upp så fort höga backen kommer" "vem är det som säger att man max får må dåligt ett år på sitt jobb" "om pengarna gör en viktig insats då håller du kvar jobbet" "lär dig se på problemen som uppgifter att krossa, få blodad tand och slåss" " ta dig till toppen om du så ska slåss, gråta i badrummet i fosterställning, vad som helst bara du fortsätter och inte står still i båten"
Jag vet inte om jag studerar med supermänniskor. Det känns lite så. Men ur ekonomisk synvinkel har dom allt. Dom verkar vara väldigt nöjda annars också. Är glada och trevliga och skrattar mycket. Ena kurskamraten sa, " det är inte jobbets fel, det är ett problem i ditt känsloliv. Gå någon ångestkurs och ge ångesten en smäll på käften, det är din kropp , du styr dina tankar och känslor, nu leker din kropp med dig, skippa känslorna"
någott sätt har dom rätt. Det är nog lite mer Secret stuk på dom fina danderyd-djursholms människorna. Dom tar plats, vågar ta plats och är inte rädda för att misslyckas. Då kom jag att tänka på farfars ord...hur många gånger ramlar inte en bebis innan han lär sig gå? Tänk om han plötsligt skulle ge upp? Sen frågade min kurslärare, "varför tror vi per automatik alltid att det 'är oss det är fel på om datan eller något strular"
Nåja Danderyds människorna gör det inte. Det sägs att om man vill bli rik ska man umgås med eliten. Sveriges näringslivseliter bor i Djursholm, Danderyd mm. The secret säger lev med människor som redan har det du vill ha, lev och var med och fake it till u make it. Jag vill gärna hitta en spricka i fasaden hos dessa Djursholms människor. Men faktum är att dom har inte mer sprickor än den vanlige svensken. Nu har jag inte studerat detta fenomen tillräckligt länge, men det verkar som om dom har fin kontakt med släkt och vänner. Visserligen jobbar dom mer än normalsvensken, men samtidigt har dom råd att unna sig lyxiga semesterupplevelser tillsammans. Det är inte kvantiteten utan kvalitén verkar vara ett utmärkt ordspråk för att förklara danderysmänniskorna.
Jag har alltid vetat om att sverige har klass skillnader. Men det har inte bara med pengarna att göra. Det är även sättet hur dom stöttar varandra. Dom älskar att ge ut goda råd och tips. Frågar ofta hur går det och säger alltid, Säg till om det finns något jag kan göra! Tjänster och gentjänster. Hjärnan är så full med nya intryck=) Jag behöver nog analysera lite mer.....Ta inte mitt svammel på alvar ännu....det kommer säkert en massa negativt snart*skrattar*
Men en upplevelse är det allt! =)
På sparande fronten går det lite sakta. Det känns som om utgifterna är så större än inkomsterna. Men jag kämpar på och betar av räkning efter räkning och sparar en massa mynt. Varje dag. Jag amorterar lite extra och har även köpt lite aktier för någon futtig hundralapp. Jag har en så stor lust att bara skita i allt. Jag är lite shoppingsugen, vill trösta mig nu när det känns jobbigt...men jag gör det inte...Just nu känns livet pest när jag jobbar men samtidigt känns det som rena himmelriket dom dagarna jag studerar. Jag tycker inte att pengar kan köpa lycka, iallafall inte om man har ett jobb där man mår så dåligt. Friheten att få välja ,det ger lycka i min mening. Att man får må bra, det är lycka! Så dåligt som jag nu mår, det är inte lycka. Jag tror faktiskt att jag ger upp snart. Jag orkar inte mer...Jag antar att jag inte är någon supermänniska ala djursholm...