tisdag 31 juli 2012

Juli 2012-katastrof månad

Den här månaden blev tuffare än tuffast. Då sambon gjorde ett jobb byte har det resulterat i att hans lön inte blev så bra i juli månad. Men å andra sidan kommer bytet på sikt innebära att vi sparar en massa pengar. Vi har numera bara en bil att oroa oss för i hushållet. Det betyder att vi slipper bensin, skatt och försäkring på en bil.  Vi var så tacksamma över att han hittade jobb på vår lilla ort. Förut fick han åka långt, och även om lönen var något bättre än idag så kändes det inte i plånboken tack vare bensin kostnaderna. Och ibland har man bara en sån himla tur...två dagar efter jobb bytet gick motorn sönder på hans bil!!!! Så det var som ett kvitto på att vi hade valt rätt den här gången...
Sen finns det andra fördelar, förutom att han kan gå till jobbet så slipper han dom långa resvägarna...det tog honom en timma till jobbet och en timma hem...
Själv får jag lön för allt extra jobb först i augusti och september månad....
Så det gäller att bita ihop...
Tyvärr gick inte andra bilen igenom besiktningen!!!! Bilen av årsmodell 2005 kräver reperationer igen, ja igen på ca 8000 kr!
Har ingen aning hur vi ska lösa detta den här månaden. Får klura ut något.....
Vi har inte kunnat extra amortera något mer än minimum den här månaden. Det blir ännu en månad då vi knappt klarar oss. Det blir konstgjord andning ännu en månad där vi måste kämpa oss för att hålla oss uppe på vattenytan utan att drunkna...
Men vi har faktiskt lyckats med en grej trots bättre vetande! Vi la undan hela 1000Kr till en buffert!
Detta innebär att bil lagningen får vänta till augustis månads slut, och att vi har endast 3500 kr på att klara oss en hel månad till nästa lön!!!
Så lite pengar har vi inte haft förut. Det är 3500 kr som ska räcka till mat och bensin för en familj på tre personer. Det blir super tight men vi ska försöka. I värsta fall har vi som sagt bufferten, men vill verkligen försöka...
Vill passa på att tacka alla er läsare som stöttar! Det betyder så mycket! Och det ger mig den där extra kämparglädjen som jag just nu är i så stort behov av! Tack!                                                  

slitsamt

DAGARNA FLYTER IN I NÄTTERNA. KAN KNAPPT SKILJA PÅ DAG ELLER NATT. HAR ONT I KROPPEN OCH LÄNGTAR EFTER KVALITETSTID MED FAMILJEN.
MEN JAG FÖRSÖKER TÄNKA POSITIVT. DET KOMMER FÖRHOPPNINGSVIS NÅGOT BRA AV ALLT SLIT.
OCH MED DET MENAR JAG TRYGGHET OCH VALFRIHET.
VALFRIHETEN ATT KUNNA GÖRA MER SAKER. UPPLEVA.
OCH ATT FÅ UMGÅS MED NÄRA OCH KÄRA.
DET GÄLLER BARA ATT STÅ UT I NÅGRA VECKOR TILL....


söndag 22 juli 2012

Det finns inget utrymme för fel eller misstag i vår budget

Det känns nästan som att jag har jobbat dygnet runt sista veckan. Jag har  jobbat morgonpass, dagpass, kvällspass och nattpass. Ibland som igår en heldag från 07,00 till 22,00! Ibland har jag jobbat morgonpass, skyndat mig hem till klockan 14,00 och ätit och sovit några timmar för att sedan hoppa på ett nattpass, och sedan skyndat mig hem på morgonen för att sova några timmar och börjat jobba igen 14,00-22,00. I förrgår sov jag i 4 timmar!!!! och jobbade 20 timmar!!
Det är helt sjukt egentligen ,men så ser det ut när man jobbar inom vården. Riktiga mördarpass! Och det är inte så att vi direkt sitter stilla heller, utan vi går och springer om vartannat.
Jag var så trött igår när jag kom hem vid 22,00 att jag bara ville gråta. Jag hann med att äta lite, och umgås med sambon innan jag slocknade för att åter vara på jobbet idag vid 06,00.
Jag slutade vid 16,00 idag och har min första lediga eftermiddag på länge. Det känns så skönt. Jag borde sova men får inte riktigt någon ro i kroppen. (överarbetad)
Sambon jobbar heldag i dag, även han extra. Nästa månad borde vi få bra inkomster för att kunna extra amortera bort lite dumma lån. För sambons del kommer alla inkassolån försvinna efter augustis sista inbetalning! Så nu är vi på G!!!

Många kollegor undrar om mitt hårda slit verkligen är värt allt, men det är det för mig. Jag sliter inte ensam. Vi är två om det här. Om en månad kommer vi att kunna sova lite bättre om nätterna. Då har månadskostnaden sjunkit och alla inkasso är borta. Annars hade vi fått fortsätta må såhär flera månader till. Vi vill ha tiden för varandra, inte vara oroliga för ekonomin. Vi vill kunna drömma om en bättre framtid och planera husbygget. Se framåt. Och jag tröstar mig själv med att det är så här tufft en kort period bara. När hösten kommer är det slut med extra jobbandet! Fast det har gett lite mersmak. Jag har funderat kraftigt på att kanske jobba 2 nätter i veckan extra för att dra in mer pengar till familjen. Sambon tänkte också jobba lite extra. Det vore toppen om vi orkade dra in tre månadslöner fram till julen för att snabbare förbättra framtids utsikterna....

Just nu känner jag mig envis som synden! Jag ska fixa detta! Jag ska komma upp på fötter igen och kunna leva ett värdigt liv!! Jag vill inte må så här!! Min självkänsla har tagit fruktansvärt mycket stryk. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på den klassresa som jag har gjort. Jag saknar tryggheten och valmöjligheterna. Idag har jag inte mycket val alls. Jag är rädd för att bli sjuk, jag är rädd för höjda hyror och kostnader och känner att jag börjar hyperventilera om bilen råkar rycka till eller låta konstigt! Det finns inget utrymme för misstag eller fel i vår budget! Och gud nåde mig om jag har kört bilen för mycket, för det finns inga extra bensinpengar!!!!
Allt måste räknas noga! När jag fick alla dessa nattpass på det nya extra jobbet, var jag först tvungen att räkna ut om pengarna skulle räcka till extra bensinen då jobbet ligger längre bort!
Men det ordnade sig då sambon har börjat nytt jobb på orten och slipper använda sin bil! Det betyder, att det blir minus en skatt och försäkring, för att inte tala om bensin och reperationer.
Vi gör vårt bästa varje månad, kämpar och sliter....jag hoppas bara att hälsan klarar sig...speciellt då jag inte har mått så bra på sistone....
Det som håller mig uppe är tanken om en bättre framtid, utan oro och stress och mer tid för dom jag älskar....

torsdag 12 juli 2012

ärren läker

Benjamin Franklin, sa Håll reda på små utgifterna! En liten läcka kan snart nog sänka ett stort skepp.

Jag håller fullständigt med. Vad jag önskar i dagens läge att jag hade förstått detta förut då jag spenderade pengar hejvilt omkring mig. När jag tänker på mitt shopaholic liv idag blir jag galen av ilska på mig själv. Hur fan kunde jag?
Tänk om jag hade sparat dessa pengar istället!
Det gör riktigt ont att inse hur dum man har varit. Att man har varit så naiv. Idag svider det även att veta att man har blivit utnyttjad för sina pengar. Speciellt med tanke på exet som i det stora hela inte jobbade utan stannade hemma med sonen och jag jobbade mest och slet. Jag har alltid jobbat hårt, men inte tagit ansvar för pengarna utan låtit någon annan göra detta. Som förut var det exet. Katastrof! Jag vill inte gå in på detaljer mer men kan säga att exet har blåst mig på riktigt mycket pengar. Av respekt för min son låter jag detta vara.  Idag har jag inte någon större kontakt med exet, han drog och flyttade långt från stan. Idag träffar han knappt sin son. Max två tre veckor om året.
Inte får jag någon ekonomisk hjälp heller. (förutom underhållet,som inte räcker till något)
Ibland kan jag bli bitter och tänka att jag delvis gav upp min karriär för familjens skull, för att få mer tid med familjen. Och när jag gjorde detta, dvs blev "vanlig" svensson , då var det plötsligt inte lika kul. Det finns ingen porsche i garaget längre. Ingen mercedes och inga lyx jeepar. Inga köporgier på Nk och semester på fem stjärniga lyxhotell. När allt det bekväma i livet försvann, vart det väldigt tydligt att allt annat också försvann.
Skillnaden är att jag drog inte, utan lämnades kvar ensam med sonen och alla kostnader för det stora boendet, för att inte nämna skulderna....
Det har gått ett tag sedan dess...vi repar oss varje dag, sonen och jag. Vi hade turen att träffa någon som hjälpte oss på vägen, någon som bryr sig om oss och hjälper och stöttar...
Idag bor vi tillsammans alla tre. Det var väldigt nervöst i början men allt har gått bra.  Vi har börjat om från början. Vi ska ur den här röran, vi ska bygga upp våra liv igen och få rätten till att kunna andas ut och leva ett normalt liv....
Jag är så glad över sonens fina förvandling...att han trots allt har tagit alla förändringar positivt och försöker se på livet med positiva ögon. Vi bor inte i gräddhyllan längre. Tvärtom bor vi i  ett vitt hyreshus ghetto. (starka ord, men så känns det nu, kanske tycker jag annorlunda i framtiden, men kontrasterna är som natt och dag mot förr jämfört med nu)
Det är svårt att förklara för sonen när någon bestämmer sig för att plocka isär hans moped och sno alla delar för eget bruk varför folk gör som dom gör i såna här områden. Ännu svårare blir det när man får inbrott i cykelförrådet och någon stjäl hans nya cykel. Sånt här är vi definitivt inte vana vid. Det är långt hem till bullerbyns trygga gator där man kunde bara slänga av sig cykeln i farten för att springa in och äta middag utan att bry sig om , ifall cykeln är låst eller inte. Tvätten har blivit stulen ur tvättstugan så många gånger att man tillslut måste antingen sitta där och vakta, eller köpa en egen tvättmaskin, vilket var en lyx vi var tvugna att unna oss. Sonen är fortfarande väldigt märkesfixerad och köper bara dyra kläder för sin månadspeng. Han säger att han hellre köper en fin tröja i taget som han kan ha i flera år (slutat växa nu) än några stycken tröjor som han ändå inte gillar. Och därav blir det viktigare att vara rädd om sina kläder. Själv är jag glad över mina gamla fina kläder. Har så mycket att jag slipper köpa nya. Det är fördelen med kläder av kvalité. Det syns inte att dom är gamla. Köper man klassiska kläder håller dom måttet år ut och in. Jag älskar mina odd molly och busnel koftor! Kläder jag är rädd om och tar hand om. Jag har en gammal  canada goose jacka och oavsett vad folk säger om hur den ser ut så håller den mig varm! Väldigt varm. Jag har kvar några av mina fina gamla väskor. Det är lyx som fortfarande gör att det känns som att jag har en bit av den gamla kakan kvar!
Jag antar att jag fortfarande är väldigt fäst vid vissa saker! Men alla förändras inte under en natt...en sak i taget...men det sker en förändring, sakta men säkert...
Jag försöker hålla upp humöret i dessa svåra tider. Det är inte bara på det ekonomiska planet det har hänt en massa jobbiga saker. Även själen är ärrad och måste få ta sin tid för att läka...jag har blivit så hårt sviken...
Men jag vet att mitt nya liv är ett steg i rätt riktning, även om det sägs att tiden läker alla sår, men vis av livet vet jag även att ärren stannar kvar. Och det är vad jag gör just nu, i dag och imorgon, som har en betydelse för hur fint mina ärr läker....

fredag 6 juli 2012

ständigt pressad

Glädjen över att hamna under en halv miljon i dumma lån kändes fantastiskt! Nu känns det som att det faktiskt finns hopp om att bli helt skuldfri. Det har varit enormt tungt den sista tiden. Det är svårt att vara lycklig när man är orolig över sin ekonomi. Ingenting får gå fel. Gud bevare en om man blir sjuk och får sjuklön! Då faller hela budgeten!
Idag vart det riktigt illa. Sambon här hemma fick rejält ont i magen och kräktes i morse.
(magkatarr)  Men han vägrade att stanna hemma, då han igentligen hade en ledig dag och jobbade extra en heldag. Det betyder att han hade förlorat 1500 kr extra. Det kan tyckas som en ynklig liten summa. Det kan tyckas knäppt att åka och jobba när man har kräkts, men vad är alternativen?
I vårt fall är alternativen riktigt hemska. Det skulle innebära påminnelser och inkasso. I värsta fall kronofogden. Sambon har gamla inkasso skulder som han nu betalar av flitigt på. Efter en väldigt jobbig och mardrömslik livssituation hamnade han efter med sina räkningar. Och ja resten kan ni tänka ut själv.
Numera är skulden till inkasso väldigt liten. Vi räknar med att inkasso skulderna är borta i slutet av september månad! Han är sååå nära nu! Vi är sååå nära nu!  Ska bli så jäkla skönt! Därav paniken i morse.
Så mot allt sans och vett åkte han till jobbet och gjorde det han tyckte var det enda rätta.
I bakhuvudet hos mig maler oron. Hur länge ska man orka? Är det inte dags att ge upp och skita i allt skulle säkert flera tycka! Att man måste dra en gräns nånstans och att man inte kan leka med sin hälsa... men alternativen då? Inkassobolagen struntar i om man är sjuk. Dom vill ha sina pengar.
Har ringt och frågat.  För honom är det inget alternativ, och inte för mig heller att ge upp när man är så nära sitt mål. Det må vara dumdristigt det han gjorde, men kände att jag ville stötta honom i hans beslut och sa inte så mycket....men det kändes i hjärtat....så här vill jag inte leva...ständigt pressad..

Oavsett vad, så kämpar vi ständigt. Oron jagar nästan ihjäl en. Det blir inte så mycket livsglädje men samtidigt så vet vi att det här är för en kort period. Efter september är alla inkasso borta!
Kvar finns andra "dumma" lån....men vi har kommit långt .....efter inkasso kan vi förhoppningsvis andas ut lite....men inte för mycket då alla lån ska bort. Men vi skall även prioritera att bygga upp en liten buffert....inte stor, då huvudpunkten ska ligga på att bli skuldfri, men en tillräckligt stor buffert att man kan vara hemma när man är sjuk. Tack gode gud att vi bor i en hyresrätt med tanke på ekonomin! Det kan nog vara det smartaste valet jag har gjort på sista tiden!