tisdag 21 juli 2009

Att våga

Den här kommentaren hade någon postat till mig igår:
Ulrik sa...
Du är för svag mentalt, du kommer inte klara av att förändra ert liv och leverne. Med ett undantag:det som skulle kunna få er att förändras är om du, din man eller barn skulle drabbas av en allvarlig sjukdom, tex hjärtattack, cancer, stroke eller liknande. Jag tror inte du har styrkan att förändra ditt eget sätt att vara.


Ulrik, det är ju just det jag har gjort. Jag har förändrats massor. Men det är inget som sker över natten, att ändras till det bättre är ett pågående projekt. Visst kan jag erkänna att jag är svag mentalt ibland, men vet du vad Ulrik? Jag är sjukt stolt över mig själv. Du säger att jag inte kommer att klara av att förändra mitt liv? Vem vet jag kanske misslyckas, men jag har redan lyckats nå halva mitt mål! Jag har redan tagit det stora steget att våga börja studera igen.
Jag har redan sagt till cheferna att mitt jobb håller inte, där av har dom erbjudit mig att studera 30% av tiden och även VD posten! För första gången har jag vågat bita ifrån på jobbet och det krävdes en jäkla mod ska jag säga. Så jag har ju redan förändrat mitt liv. Jag har tex min andra vecka semester just nu. Det har jag inte haft på över tio år!! Jag har förändrats massor..... förut hade jag tagit illa vid mig av din kommentar, men nu kan jag bara småle åt det.
Du säger att jag inte har styrkan att förändra mitt sätt att vara. jag säger att du har fel. Du kanske inte har läst min blog? Vad vet jag...
Det roliga i det här hela är att du påminner om en kusin till mig. Det var faktiskt om henne jag skulle skriva om i dag.
Min kusin och jag träffas ganska sällan. Hon är nästan tio år äldre än mig och vi har alltid varit väldigt olika. Hela livet har mina föräldrar varit tvungna att stötta henne och hennes föräldrar som var alkoholister och stundtals drack massor. Dom kom alltid gråtandes och bedjande om hjälp. Hyran skulle betalas och dom hade supit upp alla pengar. Stundtals tog vi hand om barnen.
Som tack efteråt fick vi oftast klagomål. Jag har aldrig förstått hur mina föräldrar orkade hjälpa.
I allafall, vi växte upp, och under hela uppväxten retades hon med mig om hur jag var född med silversked i mun. Hon kallade mig lilla sessan och himlade med ögonen. Jag minns tex en händelse i vårt sommarhus i fjällen då hon tyckte att vi skulle ta ut båten. Jag ville inte då jag visste hur arg pappa skulle bli. Då började hon att håna mig inför mina andra kusiner. "Guldlock
vågar inte" "pappas lilla flicka" osv..... Hon lyfte upp mig i båten (hon var nästan tio år äldre) och jag skrek och protesterade. En släkting till mig hade precis drunknat och det hela hade varit en traumatisk upplevelse på sjön och jag vart rädd för vatten. Mina andra kusiner sa ingenting då hon var äldst. Efter ett tag tog bensinen slut. Det började att regna och hon vart rädd. Hon hoppade snabbt i den lilla ekan och med mina kusiner men jag vägrade. Mest var jag rädd för vattnet, men samtidigt ville jag inte lämna pappas båt. Hon rodde iland och väckte min pappa och sa att jag hade tagit båten!!!
pappa fick panik, väckte grannen och åkte med grannens motorbåt och plockade upp mig.
Jag sa ingenting bara kramade pappa jätte hårt. Jag minns känslan av att han höll om mig hela vägen hem och nästan grät. Han skakade. Det vart världens liv på stranden när vi kom. Hon började direkt att skrika på mig. "hon är fan galen, hon försökte få med mig också"..... våra föräldrar började att bråka och hennes pappa sa " i dom lugnaste vatten"....och syftade på mig...
Jag kände mig maktlös och vågade inte säga mer än att det var inte jag. Då började hennes pappa skrika och hytta mot mig. Världens liv och min pappa vart arg och bad honom lugna ner sig. Jag vart jätte rädd för hennes pappa. Och då sa min mamma, "men hur kunde ekan vara i land då?" Alla vände sig om. Då började min andra kusin berätta sanningen. Alla bara stod stilla ett tag och då sa min pappa, "det här är jätte allvarligt, det du har gjort, minna är livrädd för vatten och du tvingade henne ändå. Du visar ingen som helst respekt och du ljuger och hittar på saker och stal min båt" Då började hennes pappa att skratta och sa, men jag antar att hon har vant sig vid vatten nu..... Sen gick hennes pappa in och låtsades som om det regnade....
Resten av veckan lät hon mig vara ifred men fällde ändå kommentarer som stackars pappas lilla rika flicka.... Att vara liten och bli utsatt för detta var jätte jobbigt, jag förstod inte varför hon inte kunde tycka om mig....jag såg inte the big picture som jag kan se det idag.
I allafall, så har det fortsatt, fast något finare i vuxen ålder. Hon och hennes 6 barn har varit på besök i vårt sommarhus. Det tog ínte lång tid innan hon var igång igen. Normalt har jag aldrig sagt något när hon har börjat hålla på. Det började igår av smått löjliga saker. Vi vuxna satt och fikade och min son och dom andra barnen åt glass. Då ville min son ha en till och då sa jag åt honom att ta en hundring ur min plånbok och gå till konsum och köpa ett glasspaket till då glassen var slut. "oj, vi har visst en generation till av silversked här" "hur vågar du be honom att ta pengar ur din plånbok, tänk om han tar alla pengar" Kvällen löpte och hon hackade hela tiden. "jasså, minsann ni har inga lån på sommarhuset" Jaa det måste kännas skönt att vara rik...
Då tittade min son på mig och frågade "mamma ska du tåla det här" ? Det vart tyst kring middagsbordet. "och då svarade jag, jag anser att det är bättre att vara tyst, ni vet det här ordspråket bättre hålla käft om....osv...." du vet kusinvitamin här har alltid varit avundsjuk på mig. Det spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör, det är fel ändå. Vissa måste trycka ner andra för att kunna lyfta upp sig själva. Att hon själv har sex barn med 4 olika pappor, är arbetslös för att hon vill det och kör sitt det är så synd om mig snack bekommer inte mig längre"
Att hon själv väljer att leva sitt destruktiva liv och trycka ner andra bekommer mig inte ett skit mer för jag tycker bara så jävla synd om henne, fast egentligen är ju att tycka synd om en sjukdom som hon säger....och sen vände jag mig om och gav henne några servetter och sa "grina på du, gör en scen så jag slipper ensam göra bort mig själv idag, för det har du hittills haft ensam rätt på i vår släkt. Ingen sa något. Hon såg helt chockad ut. Och då sa min son, "ät ordentligt, så skjutsar pappa er till tågstationen sen, ni ska inte stanna här en vecka och semestra på stackars silversked familjen mer, vi är jätte hemska!
Och så vart det. Gråtandes försökte hon be om ursäkt innan hon åkte och påpekade lite fint att det här var ju barnens semester. Självklart är det det sa jag till henne. Du tycker ju att det är bättre att slösa alla pengar på män och sprit än att köpa glass till dina barn. Då passar det ju utmärkt att snylta på min familj år ut och år in och samtidigt trycka ner mig och ge mig en massa uppfostrings tips gällande min son. Men ta en jäkla titt på dig själv först. Du tycker inte att det är fel att aldrig jobba, ha en massa barn med pappor från alla världens hörn, supa när helgen kommer och aldrig satsa något på sina barn? Sen puttade jag in henne i bilen och stängde dörren.

Efteråt skakade jag i hela kroppen. Det var en så frigörande process. Jag ångrar att det hände framför barnen, men samtidigt sa jag bara sanningen , jag ville även visa barnen att man kan inte trycka ner andra hur som helst. Men mest chockad var jag av sonen! En modig liten rackare, så något har jag lyckats med. Innan han gick och la sig så sa han, "mamma, jag uppskattar att du sliter så hårt, jobbar och står i. Du har sagt hela tiden att du önskar att vi hade mer tid att umgås och göra mer saker, men att du jobbar är ju för min skull också. Hellre har jag en seriös mamma som jobbar och satsar på hem och familj än en som sitter hemma och struntar i allt... och ta inte illa upp, men jag orkar inte hänga med dig hela tiden, jag har ju mina vänner också och är 14 år. Varje kväll kommer du hem, vad gör det om du inte alltid är hemma till middagen, vissa mammor är ute hela helgerna och skaffar en massa barn som ändå inte kommer i första hand..... Jag vart mållös, när växte min son upp så fort?? Han är ju en toppen ung man!!
hela den här händelsen fick mig att inse massor. Jag är en bra mamma. Jag uppfostrar min son till att ta ansvar för sina handlingar, han är empatiskt och trevlig men tar ingen skit. Jag visar min son att det är viktigt att jobba och ta ekonomiskt ansvar, men även att ta ansvar för sina medmänniskor och våga sätta gränser. han blev inte så tokig trots att han är född med silversked i munnen!!! =) Just nu är han ute och klipper gräset....den lilla silverskeden.... lite slavgöra gör gott....
Ulrik, tack för din kommentar. Det värmde och innerst inne tror jag att Ulrik kanske är min kusinvitamin...eller i allafall någon med hennes mentalitet...
Och ibland behöver man få en pik eller två som ruskar om en.....

18 kommentarer:

Anonym sa...

Det var härlig läsning, bra jobbat! Avundsjukan är ibland sååå stor. Ibland kan folk behöva höra sanningen. Man behöver inte vänner som ska pika och göra annat trams.

Visst finns det mycket orättvisa, men det går faktiskt att göra mer rätt val än fel här i livet.

Kan iof förstå att folk blir bittra när de gjort massa dåliga val i livet, men det ska väl inte behöva gå ut över en annan?

\PD

Finanskvinnan sa...

Bra att du inte tar åt dig av dumma kommentarer. Det är helt uppenbart att du är en mycket stark person, som vågar erkänna att du också har svagheter.

Grattis till att du vågade sätta ner foten för din kusin. Det där låter ju hemskt. Energitjuvar är det värsta jag vet - jag ser det som prioritet att hålla sådana långt bort från mig. Sen är det klart att det är synd om henne och hennes barn, men det kan knappast du hållas ansvarig för.

Anonym sa...

typiskt whitetrash kommentar. Du har varit duktig Minna. Fortsätt så. Håller med PD och finanskvinnan. Energitjuvar är livsfarliga.
/camilla

minna sa...

Tusen tack PD och Finanskvinnan=)

Anonym sa...

Jag gillar dig och din familj!
Man lär sig en hel del av att läsa din blogg!!
//Solan

Fru S sa...

Jag satt och gapade när jag läste hela ditt inlägg. Hur står man ut med en sådan människa? Jag kan förstå när du var yngre och inte "visste" bättre eller inte förstod varför hon gjorde som hon gjorde, men nu? Man skall inte umgås med människor som tar ens energi oavsett om det är släkt eller inte. Livet är för kort för att umgås med människor man inte gillar egentligen. Är hon välkommen till er sommarhus någon mer gång är ju min fråga? (Jag tycker absolut inte du skall ha dåligt samvete gentemot hennes barn. Det är hennes eget fel att deras semester blev som den blev inte din).

Jag är grymt imponerad av din son! Shit vad starkt att våga säga ifrån på det sättet. Det är aldrig lätt och speciellt inte när det är en släkting.

Jag tycker inte du verkar svag på något sätt. Att förändra sitt liv sker inte över en natt och man måste jobba med det. Med stor sannolikhet kommer du få jobba med lusten att köpa saker resten av livet. Men det svåraste steget är ju att faktiskt börja! Och det har du ju uppenbarligen lyckats med ;)

Att din son haft en bra uppväxt med mycket pengar beror ju på att du/och din sambo kämpat för att ni skall ha pengar. Att hon valt att skaffa 6 barn med flera olika män och sedan inte jobbar är ju inte ditt "fel".

Jag tycker att du skall vara stolt över vad du lyckats med än så länge och att du trots att du jobbat mycket och kanske inte alltid varit hemma till middagen lyckats uppfostra en son som verkar ha vett i skallen ;).

Livet blir vad man gör det till och visst jag och min man har inte hur mycket pengar som helst nu, men vi är unga och har stora planer för framtiden och om man aldrig börjar försöka förverkliga sina drömmar så har åren helt plötsligt gått och man befinner sig i din kusins situation och det är lättare att klaga på folk som har det bättre än sig själv än att göra något åt sin egen situation.

Bra jobbat!! =)

Pengar och cash sa...

Det var intressant att läsa tycker jag. Har själv stött på lite avundsjuka och vet hur det känns.

Sen kan jag bara meddela att alla i min släkt är osams pga avundsjuka och pengar. Det splittrade min släkt till slut.

Jättebra skrivet tycker jag.

Fast besluten sa...

Det jag gillar med din blogg är att du är framgångsrik och att du visar en stor mänsklig sida. Många framgångsrika personer i ledande ställningar är hårda, kategoriska och ger intryck av att vara supermänniskor. Kanske är det en del av yrkesrollen? Du beskriver ditt problem med shopping och dina tvivel inför beslut på ett varmt och öppenhjärtligt sätt, mycket trevlig läsning.

minna sa...

Fru S, vad glad jag blev över din kommentar! Den värmde! Tack!
Nej min kusin är inte välkommen att bo hos mig mer. Förra sommaren stannade hon i tre veckor och gjorde mitt liv till pina. Stannade ute och festade och jag var ensam med hennes barn. Alla grönan besök , bio, glassar mm bekostas alltid av mig. Hennes ungar avgudar mig, så det är lite synd men hennes barn är alltid välkomna.
Vad tråkigt att så många är osam över pengar, pengar och cash. Sånt har hänt även i vår släkt.
Jag försöker vara jordnära fast besluten...det har alltid varit ett av mina mål...

Kristian sa...

Fascinerande och lärorikt! Har själv sagt upp vänskap med folk pga negativitet och till råga på allt dålig självbild. Det finns många situationer man behöver säga ifrån och din son och du tog det bästa tillfället man kan hitta och gjorde vad som krävdes. Man får nog anta att hon kanske ändå inte gör något för att förändra sitt beteende men hoppas går ju alltid att göra.
Har du upplevt att det är lättare att vara rak mot folk efter denna upplevelse?

minna sa...

jag är väldigt rak på jobbet Kristian. Men privat när det gäller ens släkt är det jobbigt. Hon ringde mig i morse och bad om ursäkt. Sa att hon trodde inte att jag brydde mig så mycket. Att sån "kontakt" hade vi. Hon sa att jag var den enda i släkten som alltid brydde sig om henne och inte skämdes när det gällde henne. Att hon alltid var välkommen hos oss med hennes multikulturella barn mm. Jag påpekade att jag inte trodde att det var barnens fel att hon blev bemött illa vilket fick henne att tänka till....

Anonym sa...

Minna, vet du varifrån yttrycket "född med silversked i mun" kommer ifrån?

\PD

Anonym sa...

Stavar som en kossa.. uttrycket ska de va :)

\PD

minna sa...

Ingen aning PD! Berätta=)

Per Penning sa...

Eeh, du har ju redan bevisat flera gånger om att du är stark och skaffat dig en insikt. Häng inte upp dig på de 'små människorna' på nätet.

Din resa är inspirerande och mycket intressant. All lycka! :)

Anonym sa...

Det här är en förklaring iaf:

På trettonhundratalet då pesten härjade så klarade sig adeln ofta från att smittas. Det tillskrivs det faktum att man använde sig av silvertallrikar och silverbägare. Den vägen fick man i sig silverjoner i tillräcklig mängd för att få hjälp med att döda de bakterier som orsakade pesten. Man gav även sina barn en silvernapp eller en silversked att suga på. Silverjonerna som nöttes av, gav barnen ett naturligt skydd mot bakterierna som spred pesten. Det är från denna sed som begreppet ”Att vara född med silversked i mun” kommer. I Kina finns urgamla traditioner som bla rekommenderar folk att alltid ha ett silverföremål hemma, ifall att någon skulle bli biten av en rabiessmittad hund. I så fall skall man gnugga silverföremålet i såret och den vägen klara sig från smittan. I sin bok ”Colloid Chemistry” så konstaterar Dr Jerome Alexander att silverjoner som gnidits loss från ett silverstycke faktiskt dödar skadliga bakterier.

Du som shoppat loss tidigare kanske även köpt på dig lite silver? :)

\PD

minna sa...

Tack per penning=)
Intressant läsning pd! Visst finns det silverskedar därhemma=) Tack för den historielektionen.=)

svensk.millionaire sa...

Mycket intressant läsning Minna. Oerhört spännande faktiskt. Att det finns i verkligheten! Och inte bara i böcker och på filmer. När någon utnyttjar en släkting som har mer pengar så blir det så fel. Pengar och släktingar går inte ihop!!!

För egen del kan jag säga att vi inte vågar prata med vänner och släktingar om pengar överhuvudtaget.

/svenskmillionaire