Utveckling

Min son och jag diskuterade utveckling i går. Det hela började med att han frågade om vi kunde gå och köpa lite nya kläder till skolstarten. Hans skrivbord har också gått sönder och vi måste köpa en ny. Jag tog upp diskussionen om att nu började han åttan och att de var dags för betyg och att det var viktigt att han lät skolan ta mer tid i framtiden." Absolut sa , han. Jag har beslutat mig för att plugga varje dag vid köksbordet under tiden du lagar mat".
Vi gjorde detta när han var mindre , han fick alltid läsa högt i tjugo minuter medans jag förberedde middagen. "jag tror att det är enklare om jag pluggar varje dag en halvtimma, än rå pluggar inför ett prov dagen innan".... Där skiljer sig han och jag åt kraftigt. Jag var den sistnämnda typen. Hästar, killar , kläder, smink och kompisar tog det mesta av min tid.

Helt plötsligt säger han, "Det verkar vara ganska trist att vara vuxen, ni vuxna utvecklas inte alls"! Häpen vänder jag mig bort från spisen och frågar, "vad menar du nu då"?

"Jaa, ni lär er inte något. I skolan lär vi oss något nytt varje dag. Varje dag är en kamp om att lära sig nya nyttiga saker. Om olika länder, om matte om kemi. Vi lär oss språk, och får göra roliga saker i träslöjden. Jag har t.om lärt mig att sy fast jag inte ens är tjej, det om något är att utvecklas varje dag mamma. Varje år måste jag bevisa att jag kan komma upp en klass. Nu ska det bli ännu värre. Jag bedöms efter betyg."
"Men ni vuxna är tråkiga. Ni gör samma saker varje dag. Går upp till jobbet där många gör samma sak år ut och år in. Ni går på ikea och diskar och betalar räkningar. Vad lär ni er? Inget . ni har slutat att utvecklas när ni egentligen borde utvecklas som mest. Fast du har utvecklats i ett område mamma och det är ekonomin. Tänk om du hade börjat för länge sen. Om alla vuxna fortsatte att utvecklas. Vi skulle vara så smarta vi människor då. Allt vi människor lär oss, och sen kastar ni vuxna bort det"
Jag vet inte vad han pratade om. Vart hans visa ord kom ifrån. Jag borde ha blivit stolt och glad men det enda jag kunde säga var " Ja usch vad rätt du har, nu börjar jag att vuxen strejka"
Sen tog han cykeln och skulle i väg och köpa lim till sitt nya bygge.

Jag hade lust att skita i maten. Jag kände mig arg och frustrerad över hans ord "tänk om du hade börjat tidigare" Vad i helvete har jag sysslat med? Egentligen? Ungen har rätt, jag gör samma saker varje dag.
Jag tog upp diskussionen med sambon. Han vart häpen. Sen vart han tyst och sa men vi har ju utvecklats när det gäller ekonomin. På det området utvecklas vi varje dag....Men självklart vi utvecklas ju inte så mycket som vår son gör.....Sen började vi att skratta.... och sambon frågade "och du är säker att jag är pappan" ?
- " jag vet inte ens säkert längre om jag är mamman, så dont push it nu"

Sen satte vi oss på köksgolvet lutandes mot köksskåpen , fortfarande lite häpna och då säger sambon, Nu är det officiellt, nu kom ögonblicket då vår son vart smartare än vi.... vi kan inte ha det så..... och sen kom orden som frös blodet till is hos mig... " vi måste göra en till"....

( eehhh nej absolut inte. Jag ska tacka ja till Vd posten, förändra kris till vinster, jag ska fixa vi anda på jobbet, jag ska plugga, jag ska fixa vår ekonomi och jag ska ta fan i mej utvecklas)

Istället gjorde jag som vanligt, Skrattade nervöst, ruskade sambon i håret och fortsatte med maten och tänkte not happening!!! Hur fan fixar jag det här nu då???

Så förlorade jag en miljon på börsen

Läser som bäst boken Kraschad-så förlorade jag en miljon på börsen av Fredrik Virtanen.

Många på jobbet har rekomenderat den , och den är faktiskt riktigt bra....

Om inte annat så är den bra i förebyggande syfte. Jag älskar Fredriks lätta stil när han berättar. Det är enkelt och rent.

"Men hur hamnade jag där?

Vad var egentligen drömmen?

Vad var tanken? Var det miljonär jag ville bli? Vad for jag efter?

Vad var det jag ville ha? Och varför sitter jag här, nu, igen, utan att våga

gå ner i tvättstugan?

Jag sitter mitt i krisen, det svartnar, minnena flyger som projektiler, det är snurrigt, varför gjorde jag allt det här.

Hur kom jag hit. Det tar bara sekunder när verkligheten far fram, sekunder där verkligheten blir svart.

Hur mår jag nu? Hur. Mår. jag. nu. Egentligen. Dagens eko står på, frågan är om man kan låta svenska språket utarmas,frågan är om jag har råd med min skatteskuld.

Var är min tvätt?

Datorn och jag gråter, vi gråter och förut försökte jag gå ner till tvättstugan och ångesten ökade för varje trappsteg ner. Varje. Sekund. Är. Avgörande.

Uppdatera uppdatera uppdatera uppdatera index.

OMX 30 i mitt hjärta, i min själ, i min svartaste dag. Uppdatera uppdatera index. Inte gå och tvätta. Tvätta är livsfarligt. På en sekund kan tyska riksbanken sänka räntan. På en sekund kan Ericsson vinstvarna. När som helst kan Bank of England sänka räntan 100 punkter istället för 50 och börsen kan EXPLODERA.

Att släppa sina sista 200 000 kronor med blicken i bara en minut kan vara skillnaden mellan att behålla lägenheten eller tvingas att flytta till Sickla. Att lämna datorn, att ens gå och kissa, kan sluta med att jag försöker fånga en fallande kniv. Fly mig en kateter. Gärna dropp också. Den här datorn kan jag inte lämna. Mitt allra sista finns på den här skärmen.

Jag måste ha rena kläder. Ibland måste jag gå ut och det får inte synas att jag är döende,det får inte märkas att jag håller på att gå sönder. Jag har redan redan redan redan gått sönder. Men. Synligt får misslyckandet inte vara."

Som sagt bra bok, läs den=)

Världens största kinarestaurang

Jag började titta på dokumentärserien världens största Kina restaurang. Det är en serie i fyra delar om jag inte minns fel. Det hela utspelar sig i Kina (Hunan) och handlar om restaurangen The West lake som har ca 5000 middagsgäster om dagen.
Först blev jag äcklad och chockad över hur dom tillagade maten. Hur dom hackade en levande orm i flera delar och snabbt tillagade den, man kunde se pulsen slå på ormen när den serverades på tallriken. Likadant var det med fisken. Den friterades snabbt , medans man höll om huvudet på fisken för att den inte skulle dö på en gång. Om den dog av den råa processen på en gång då kunde den inte serveras. Munnen skulle fortfarande kipa efter luft och röra på sig när den serverades. Jag är superkänslig för sånt. Det var inte lång till tårarna. Jag vart så arg!
Men samtidigt har jag sett värre saker i Cambodjas kök för länge sedan när jag var tonåring. Bilder som etsade sig fast för livet. Å andra sidan tycker jag inte ens om sättet hur vi behandlar våra grisar och det faktum att var femte gris har svåra skador när dom transporteras till slaktaren säger en hel del. Jag har tyvärr sett hemska saker. Därav äter jag inte kött.
Det var ett aktivt val jag gjorde för 10 år sedan och jag ångrar inte det. Dock äter jag ägg, mjölkprodukter och fisk.
Men åter till dokumentären. Förutom djurplågeriet tyckte jag att det var intressant att se hur en kvinna, Qin drev sitt företag i Kina. Jag lärde mig en hel del. Tex om ett företag i Kina har över 1000 anställda måste en partimedlem (Kina styrs av Partiet) vara med i styrelsen.
Jag har kinafonder och det här var ett utmärkt sett att få en inblick i ett kinesiskt företag.
Oavsett om den är börsnoterad eller inte!
Missa inte den !!! Klart sevärd!

Känsligt

Fortfarande har vi inte kommit så långt i vårt land. Vi borde våga prata mer, och våga fråga efter mer råd och tips. Utbyta erfarenheter mm....Det är tur att ekonomibloggarna finns! =)
http://www.youtube.com/watch?v=A-e2noBKOTM

Jag fick precis veta att jag har fått en kapitalförsäkring på jobbet där dom sparar 1500 kr i månaden till mig. Jag blev först jätte glad. Men sen började jag att tänka. Vår bransch blöder pengar och det känns verkligen inte rättvisst med tanke på läget. Å andra sidan är jag verkligen värd den. Jag har slitit hårt, men jag undrar hur ekonomiavdelningen tänker. Och nästa tanke var hur många har fått detta, eller är det bara jag som har fått denna? Tror dom att jag då tackar ja till VD posten?
Annars känns det lite trögt just nu. Det är jätte lugnt på jobbet. Även på sparfronten känns det lite tight. Fasiken att man spenderade så mycket pengar under semestern. Det blir tight att trolla fram 200 kr må-fredag den här veckan. Sen har jag enormt mycket räkningar igen. Jag fattar ingenting. Skulle inte alla räkingar börja minska nu. Sen kom jag på det. Jag har ökat amorteringarna på alla mina lån. Jag har ökat alla stadshypotek lån till en amortering på 10%.
Nu har ändringarna gått igenom och det är därför det känns som om det är lika mycket räkningar som innan jag började att rensa. Men å andra sidan, amorteringarna hjälper ju mig att nå mitt årsmål lättare som var att förbättra ekonomin med 114,486 kr. Antingen genom att ha det sparat eller att jag hade minskat hushållens skulder med den summan. Årsmålsumman är 10% av alla våra skulder. Skulle jag klara av att hålla den takten skulle det innebära att jag är skuldfri om tio år! Gudars vad skönt det skulle vara!!!! Därav tanken att både extra amortera och spara. Förhoppningsvis går fonderna och aktierna bra och då kan jag betala bort alla lån om tio år+ ha aktier och fonder kvar. Nu när räntan är så låg är det extra skönt att kunna extra amortera. Det roliga var att för första gången så amorterade jag av mer än jag betalade ränta på avin!!! Normat är amorteringssumman liten och räntan hög på avin. Nu amorterar jag mer än vad jag betalar i ränta. Det känns så skönt! Befriande....
Men jag måste ta till lite knep för att kunna spara. Jag har 150 kr i plånboken nu. Det fattas 50 kr till dagens sparande. Jag antar att jag får dra förbi fika rummet och hoppas att det finns massor av burkar att panta igen, samtidigt som jag låtsas tjata på mina kolleger om miljön! =)
Min chef sa förut, "det är fantastiskt Minna hur du orkar engagera dig i miljön när du har ett sånt tufft jobb, hem, hundar och man till råga på allt, fantastiskt"
Jag kan ju inte vara ärlig och säga, Du jag skiter i miljön så länge jag får mitt cash! =)
Det värsta, eller kanske inte värsta , men jag har börjat bli sjukt miljövänlig plötsligt. Jag har börjat att sortera hemma. Sopor och sånt. Jag som har varit slit och släng Minna hela livet.
Det hände nog något när jag pantade sist. =) Nu stänger jag av vattnet vid schamponering i duschen!! Jag har alltid letat efter ekologiskt mat och så, men nu har jag verkligen börjat anamma den här miljöskiten på allvar!!! =) Men jag är lite oroad över alla rykten om att ekomat är sämre för miljön! Man vet inte vad man ska tro tillslut. Nu har jag även börjat tjata på sambon att stänga av bilen om han stannar upp. Letar efter miljövänligare rengöring och allt sånt där som jag tyckte var trams förut. I går sa jag till kollegerna att återanvända andra sidan på pappret till klotter och sånt. Inte ta ett nytt papper varje gång. Företaget sparar pengar på lång sikt och miljön mår bättre. " Men det blir bara typ ett helt träd på tio år och max några hundringar" sa min kollega. " ja , men många bäckar små, hittar vi såna här små besparingar både här och där så blir det mycket pengar till slut, tex så skulle vi kunna städa själva när det går så dåligt...Och innan vi visste av så pratades det besparingar, ider och råd. Och vi kom fram till att vi skulle inte behöva skära ned på personalstyrkan ännu om vi satte i gång genast med dessa idéer Sagt och gjort. Jag gick ner till chefen och förklarade allt och då sa han " varför frågar du mig" Du bestämmer. "men jag har inte tackat ja ännu" sa jag. " varför inte provköra lite då?"
Och så vart det. Hela eftermiddagen satt vi tillsammans och gjorde upp planer. Jag och alla andra. Inte som det var förut att det bara var vi i styrelsen och mellancheferna som bestämde.
I morgon flyger jag ner till vår produktion och går igenom olika idéer och bollar med killarna.
Näe, nu är det min tur att fixa disken. Ser ingen orsak till varför jag skulle slippa...
Planen är att få alla att ryckas med in i en positiv spiral. Nu har alla varit för oroliga. Vi måste få upp vi känslan igen. Jag inser att om jag tackar ja så blir det mer allvar sen, men innan dess måste våra tjurig och oroliga miner vändas uppåt till ett kraftigt smile, och alla måste vara med i
Vi ska fixa det här andan.
Näe disken som sagt...

Tillbaka i sthlm

Jag älskar känslan av att komma hem efter en resa. Första känslan som sprider sig i kroppen när man vrider om låset till sitt hem säger så mycket. Jag älskar mitt hem. Jag blev glad över att komma hem. Det enda positiva med mitt sjuka shoppandet är just hemmet. Allting är superfräscht och snyggt. Allting är skapat efter drömbilden jag hade, och jag blir så stolt över mig själv och över det jag har skapat. Oavsett vilka problem jag må ha så har jag ett sjukt snyggt hem! =) Det fattas ingenting, och allt är precis som jag har drömt om. Stort, fräsch öppet och modernt.
Jag har kämpat hårt med mitt hem, och jag kan stoltsera över att mitt hem har prytt tidningsomslag. Idag är inte just det så viktigt, men då när det hände var det en stor grej. Det var ett mått för mig att jag hade lyckats med mitt hem.
Annat är det med vårt sommarhus. Det ser bra ut men bara bra. Jag hoppas dock att kunna skapa samma glädjekänsla över det en vacker dag när jag öppnar dörren. Det kommer att ta tid och jag skapar en helt annan stil. Det är det som är så kul. Våra loppismöbler kostar inte så mycket, men det blir personligt. Jag har en helt ny stil och det känns spännande och ganska utmanande. Det är enkelt att skapa ett modernt hem där allt är skräddarsytt för att passa en viss stil men med loppisfynd blir det lite som det blir=)
Det är lugnt på jobbet. Dock fick jag ett varmare mottagande än vanligt. Ingen har vågat komma in och gapskrika på mig idag inte. För första gången har jag arbetsro. Inga jobbiga telefonsamtal och jag har slappat mycket framför datan idag=) Imorgon får jag ta mig i kragen och faktiskt få något gjort också=)... Det kanske inte vore så dumt att tacka ja till VD posten ändå?
Vi får se hur det går framöver, men det är enormt vilken respekt man får på en gång!

Min assistent har haft det tufft. Hon saknar sin man trots allt som har hänt. Ena dagen hatar hon honom för hur han har förstört allting, nästa dag kommer hon bara ihåg allt som var bra. Hon går på terapi tre gånger i veckan ett tag till. Jag insisterar på det. Hon har fått vara ifred från honom, men bara för att hon inte kan nås av honom mer. Förutom att han mailar henne. Jag blev lite arg över detta. Rädd för att hon ska ta honom tillbaka. Men hon sa att hon öppnar inte ens mailen. Och idag läste jag vissa av dessa och raderade dom efter hennes önskan. Hon ville bara veta om han hotade henne eller om han var ångerfull. Det var det sist nämnda. Dock sparade jag vissa för att ge till polisen. Han får inte kontakta henne på något sätt!!!!! Och bara det att hon är orolig för att han kan vara arg sa allt. Och så fort hon själv sa det så insåg hon hur dumt det lät.... peppar peppar....
Annars är det lite små trist. Jag saknar att shoppa kläder nu när det är rea och allt. Jag skulle vilja ha nytt smink eller något annat som skulle kunna pigga upp. Men nu är det som det är. Det blir hemlagat idag, för nu är restaurangbesöken över.

TÅLAMOD

Det slog mig häromdagen att många människor saknar tålamod. Allt ska ske blixtsnabbt. Förändringar får inte ta tid. Man vill ha resultat idag, helst igår. Häromdagen fick jag en kommentar av "ulrik" som tyckte att jag var för svag mentalt och inte skulle kunna förändra min framtid. Jag antar att denna person är just en sådan som måste ha resultat nu. Blixtsnabbt.
Antingen eller, vinna eller försvinna mentalitet.
Sen kom jag att tänka på alla människor som har lyckats mot alla odds. Hur dom har kämpat och kämpat. Förändrat sig själva varje dag. Små små steg mot förändring. Dom som har haft tålamod att fortsätta med sina goda vanor dag efter dag. Inte bara en vecka eller några månader, utan dom som upprepar sitt positiva mönster varje dag. Det är såna människor som tillslut lyckas. Dom har en dröm, en vision som dom först "ritar" upp i huvudet. Sedan gör dom en plan och följer den. Det tar några år att bli sjuksköterska. Vill man bli läkare så tar det några år till att förändras, lära sig och läsa in all kunskap. Efter hårt slit når man sitt mål. Sin dröm.
Men tänk om man ger upp. Man orkar inte. Då når man aldrig sin dröm.
Hur kommer det sig att det är så lätt att ge upp om man tex kämpar för att spara? Hur kommer det sig att man ger upp bantningen och lägger av fast den fungerar och du går ner i vikt?
Antingen för att du hade för bråttom. Söker snabba genvägar som ger ett ohållbart resultat.

Hur kommer det sig att människor inte studerar sig själva bättre? Om man vill bli läkare så är det en massa studier som gäller. Men när det gäller det viktigaste i livet, nämligen en själv och ens eget liv så struntar man i det.
När jag har pratat med folk om mitt köpstopp och sparandet så får jag ofta höra att "men det kommer ju att ta flera år, åh vad jobbigt" Börjar man att prata om positivt tänkande, ja då är man rent av flummig och lite halvudda..... Ibland upplevs man t.om som besvärlig. Har man jobbigt på jobbet, ja men sluta då säger många. Jag fungerar inte så. Jag vill ha säkerhet. Jag vill bida min tid och hitta lösningar på ett problem. Jag vet vad jag har idag, inte vad jag kan få imorgon. Det är osäkra kristider nu. Jag är tacksam för mitt jobb. Jag har en familj att försörja och räkningar att betala. Och tills jag vet något som fungerar bättre , tills dess stannar jag kvar.

Jag har beslutat mig för att börja ta hand om mig själv. Inte leva ett destruktivt liv mer utan ta den ekonomiska ansvaret för mig och min familj. Sluta spendera och istället spara pengar. Om jag hade gjort detta tidigare, då hade jag kunnat sluta med en gång.
Nu tänker jag positivt i stället. Det låter som en klyscha men Rom byggdes inte på en dag. Hur många gånger hör man inte någon säga det, men hur många gånger tänker man verkligen på innerbörden? Någon hade en tanke, en dröm om en stad. Någon ritade upp staden och såg till att det börjades att bygga. Så har det varit med tex eiffeltornet. Någon har haft en vision, en dröm först och sedan har en plan skissats fram för att sakta men säkert kunna förverkliga den drömmen. Tänk om någon hade gett upp mitt i halva bygget för att det tog lång tid?

Jag tar små steg varje dag. Jag har en dröm om att kunna känna mig stolt över mig själv. Slippa alla skuldkänslor över min ekonomi. Skaffa mig en trygg ekonomi och kunna bli fri från skulder.
Jag har enl ång väg att gå, men jag går den varje dag. Varenda dag tar jag ett steg till i rätt riktning.
Det finns inga qvick fix, det finns inga mirakelbantningskurer. Det gäller att ta dessa steg varje dag. Det får ta tid. Jag investerar i mig själv nu. Jag lär mig att känna den riktiga Minna. Det får ta tid, jag har ingen brådska. Jag lär mig dessa goda vanor och följer dom varje dag. Jag har en plan, jag har en dröm. Varje dag tar jag ett steg till i rätt riktning. Livet handlar inte om att hitta sig själv! Livet handlar om att skapa sig själv och sitt liv.... Och det börjar med en plan.... En hållbar sådan....

klarar din buffert en lång kris period?

Oprah show tog upp familjers ekonomi i krisens spår. Tydligen har medelklassen drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen. Hon visade hur vissa hade förlorat både jobb och hem och tvingades leva på gatorna. Bla var det en mamma med två barn som endast hade en svart sopsäck med sina privata saker. Varje natt letade hon efter ett härbärge där hon och barnen kunde sova. Även så kallade tältstäder har ökat dramatiskt där folk bor i tält då dom har blivit vräkta från sina hem. Jag har alltid tänkt mig att trailor park trash områderna som hemska, men efter det jag såg i går så hade nog väldigt många familjer tyckt att det var lyx.
Saker som en dusch, toalettbesök och rena kläder var ett minne blott för dessa familjer. Vad Oprah ville betona var att detta hände nu medelklassen, som hade hus, bil och fina möbler. Dom som hade bra jobb osv....
Hur kunde det hända?
Jag ringde även upp en av mina bästa vänner som bor i USA och är storchef inom banken. Hon sa att folk inte tänker långsiktigt. Att dom har en liten buffert på två till tre månader. (medelklassen) Ibland har dom även aktier och fonder, men vid kristider är inte dessa en trygghet och har sjunkit massor.
När Oprah frågade familjerna vad dom hade gjort annorlunda så svarade alla likadant. Att dom hade sparat mer. Inte shoppat så mycket.Att en buffert på några månader var värdelös. Jag kom att tänka på att jag för några veckor sedan ställde frågan: Hur många månadslöner bör man ha i buffert? Dom flesta tyckte att två tre månader räckte. Efter showen kan jag säga att jag har i allafall tänkt om.
Om det värsta inträffar, att båda i familjen blir långtidsarbetslösa, eller att en blir sjuk och tvingas leva på en minipension, då räcker det inte med en 3 månaders buffert.
Just detta är ett stort problem sa min väninna på banken. Alla är övertygade att det inte kan hända dom. Men om vi tittade bakåt i backspegeln så skulle vi inse att det har hänt att medelklass svensson har fått lämna hemmet. Och det kommer att ske igen.
Skulle ni klara av en stor kris ? Att någon blir förtidspensionerad och den andra arbetslös? Hur många månader efter att A kassan har tagit slut kan ni bor kvar?
Det här har fått mig att inse att vår buffert är alldeles för liten. Det är dags att skaffa en buffert som klarar en större kris. Vårt mål kommer att bli en 12 månaders buffert. Det känns inte så jätte kul, jag hatar att buffertspara, det är så tråkigt. Men ett nödvändigt måste.
From nu kommer jag att spara ca 50% av sparandet på ett buffertkonto och resten på fonder och aktier. För börsen är alldeles för osäker vid en kris. Bara i höstas var alla rysslandsfonder , indienfonder mm på minus. Och tänk om alla buffertpengar ligger i fonder och aktier när krisen kommer och du måste sälja. Det enda pengar som är trygga, det är ett sparkonto med insättningsgaranti. Och för vår familj, ska det buffras upp nu. Inte så att det bara räcker två tre månader, men så att det räcker en krisperiod. Delmål ett är 12 månadslöner....
Jag är glad över mitt köpstopp. Efter showen "vaknade" sambon också till och sa att inget man har hemma är värt något om det inte är betalt!
Så klarar ni en kris:
Om räntan stiger till 8% och en av er blir förtidspensionerad?
Om ni blir långtidsarbetslösa båda två?
Om ni skiljer er, kan ni bo kvar om räntan är hög?
Vad händer när A kassan tar slut?
För det som är gemensamt i kristider är att allt brukar rasa, börsen, huspriserna medans arbetslöshet ökar osv...

uppdatering sparandet

Över halva tiden har gått och i morse gick jag igenom mitt sparande. Det har gått bra för mina fonder och aktier. Jag har nått över halva sparplanen. Det här känns jätte kul. Nu känns det inte längre helt omöjligt att spara ihop till resten. Sambon vart också glad och vi beslutade för att köra ungefär i samma stil som hittills om inget förutsatt händer. Han tycker också att det har varit mödan värt nu när han ser summan. Han tittade hela tre gånger för att se att det stämde.

Vi har beslutat att vi ska leva lite lyxigare när vi är här i sommarhuset och leva mer sparsamt hemma. Vi ska sätta lite guldkant på tillvaron när vi är här. Samtidigt har vi beslutat att komma hit lite oftare. Stänga av telefoner och bara vara med familjen. Satsa på mer kvalitetstid tillsammans.

När vi har nått sparmålet ska vi fortsätta spara, men också börja renovera huset för att en vacker dag eventuellt kunna flytta hit om stlms stressen blir för mycket. Tur som är det värsta gjort på huset. Förra ägaren bekostade ett nytt tak och gjorde om toaletten och badrummet så dom är tipp topp. Vi har nästan målat klart invändigt och planerar att förnya golven i vardagsrummet och matsalen och riva ut köket. Sen är huset i toppfint skick. Köket nu duger som det är, men jag vill ha det finare om vi i framtiden ska bo mer permanent här.

Det är tur att vi är duktiga på att renovera själv, det blir inte så dyrt då.

Nu ska jag ta ett par dagars paus från blogandet och bara umgås med familjen.

Trevlig fortsatt sommar på er! =)

Att våga

Den här kommentaren hade någon postat till mig igår:
Ulrik sa...
Du är för svag mentalt, du kommer inte klara av att förändra ert liv och leverne. Med ett undantag:det som skulle kunna få er att förändras är om du, din man eller barn skulle drabbas av en allvarlig sjukdom, tex hjärtattack, cancer, stroke eller liknande. Jag tror inte du har styrkan att förändra ditt eget sätt att vara.


Ulrik, det är ju just det jag har gjort. Jag har förändrats massor. Men det är inget som sker över natten, att ändras till det bättre är ett pågående projekt. Visst kan jag erkänna att jag är svag mentalt ibland, men vet du vad Ulrik? Jag är sjukt stolt över mig själv. Du säger att jag inte kommer att klara av att förändra mitt liv? Vem vet jag kanske misslyckas, men jag har redan lyckats nå halva mitt mål! Jag har redan tagit det stora steget att våga börja studera igen.
Jag har redan sagt till cheferna att mitt jobb håller inte, där av har dom erbjudit mig att studera 30% av tiden och även VD posten! För första gången har jag vågat bita ifrån på jobbet och det krävdes en jäkla mod ska jag säga. Så jag har ju redan förändrat mitt liv. Jag har tex min andra vecka semester just nu. Det har jag inte haft på över tio år!! Jag har förändrats massor..... förut hade jag tagit illa vid mig av din kommentar, men nu kan jag bara småle åt det.
Du säger att jag inte har styrkan att förändra mitt sätt att vara. jag säger att du har fel. Du kanske inte har läst min blog? Vad vet jag...
Det roliga i det här hela är att du påminner om en kusin till mig. Det var faktiskt om henne jag skulle skriva om i dag.
Min kusin och jag träffas ganska sällan. Hon är nästan tio år äldre än mig och vi har alltid varit väldigt olika. Hela livet har mina föräldrar varit tvungna att stötta henne och hennes föräldrar som var alkoholister och stundtals drack massor. Dom kom alltid gråtandes och bedjande om hjälp. Hyran skulle betalas och dom hade supit upp alla pengar. Stundtals tog vi hand om barnen.
Som tack efteråt fick vi oftast klagomål. Jag har aldrig förstått hur mina föräldrar orkade hjälpa.
I allafall, vi växte upp, och under hela uppväxten retades hon med mig om hur jag var född med silversked i mun. Hon kallade mig lilla sessan och himlade med ögonen. Jag minns tex en händelse i vårt sommarhus i fjällen då hon tyckte att vi skulle ta ut båten. Jag ville inte då jag visste hur arg pappa skulle bli. Då började hon att håna mig inför mina andra kusiner. "Guldlock
vågar inte" "pappas lilla flicka" osv..... Hon lyfte upp mig i båten (hon var nästan tio år äldre) och jag skrek och protesterade. En släkting till mig hade precis drunknat och det hela hade varit en traumatisk upplevelse på sjön och jag vart rädd för vatten. Mina andra kusiner sa ingenting då hon var äldst. Efter ett tag tog bensinen slut. Det började att regna och hon vart rädd. Hon hoppade snabbt i den lilla ekan och med mina kusiner men jag vägrade. Mest var jag rädd för vattnet, men samtidigt ville jag inte lämna pappas båt. Hon rodde iland och väckte min pappa och sa att jag hade tagit båten!!!
pappa fick panik, väckte grannen och åkte med grannens motorbåt och plockade upp mig.
Jag sa ingenting bara kramade pappa jätte hårt. Jag minns känslan av att han höll om mig hela vägen hem och nästan grät. Han skakade. Det vart världens liv på stranden när vi kom. Hon började direkt att skrika på mig. "hon är fan galen, hon försökte få med mig också"..... våra föräldrar började att bråka och hennes pappa sa " i dom lugnaste vatten"....och syftade på mig...
Jag kände mig maktlös och vågade inte säga mer än att det var inte jag. Då började hennes pappa skrika och hytta mot mig. Världens liv och min pappa vart arg och bad honom lugna ner sig. Jag vart jätte rädd för hennes pappa. Och då sa min mamma, "men hur kunde ekan vara i land då?" Alla vände sig om. Då började min andra kusin berätta sanningen. Alla bara stod stilla ett tag och då sa min pappa, "det här är jätte allvarligt, det du har gjort, minna är livrädd för vatten och du tvingade henne ändå. Du visar ingen som helst respekt och du ljuger och hittar på saker och stal min båt" Då började hennes pappa att skratta och sa, men jag antar att hon har vant sig vid vatten nu..... Sen gick hennes pappa in och låtsades som om det regnade....
Resten av veckan lät hon mig vara ifred men fällde ändå kommentarer som stackars pappas lilla rika flicka.... Att vara liten och bli utsatt för detta var jätte jobbigt, jag förstod inte varför hon inte kunde tycka om mig....jag såg inte the big picture som jag kan se det idag.
I allafall, så har det fortsatt, fast något finare i vuxen ålder. Hon och hennes 6 barn har varit på besök i vårt sommarhus. Det tog ínte lång tid innan hon var igång igen. Normalt har jag aldrig sagt något när hon har börjat hålla på. Det började igår av smått löjliga saker. Vi vuxna satt och fikade och min son och dom andra barnen åt glass. Då ville min son ha en till och då sa jag åt honom att ta en hundring ur min plånbok och gå till konsum och köpa ett glasspaket till då glassen var slut. "oj, vi har visst en generation till av silversked här" "hur vågar du be honom att ta pengar ur din plånbok, tänk om han tar alla pengar" Kvällen löpte och hon hackade hela tiden. "jasså, minsann ni har inga lån på sommarhuset" Jaa det måste kännas skönt att vara rik...
Då tittade min son på mig och frågade "mamma ska du tåla det här" ? Det vart tyst kring middagsbordet. "och då svarade jag, jag anser att det är bättre att vara tyst, ni vet det här ordspråket bättre hålla käft om....osv...." du vet kusinvitamin här har alltid varit avundsjuk på mig. Det spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör, det är fel ändå. Vissa måste trycka ner andra för att kunna lyfta upp sig själva. Att hon själv har sex barn med 4 olika pappor, är arbetslös för att hon vill det och kör sitt det är så synd om mig snack bekommer inte mig längre"
Att hon själv väljer att leva sitt destruktiva liv och trycka ner andra bekommer mig inte ett skit mer för jag tycker bara så jävla synd om henne, fast egentligen är ju att tycka synd om en sjukdom som hon säger....och sen vände jag mig om och gav henne några servetter och sa "grina på du, gör en scen så jag slipper ensam göra bort mig själv idag, för det har du hittills haft ensam rätt på i vår släkt. Ingen sa något. Hon såg helt chockad ut. Och då sa min son, "ät ordentligt, så skjutsar pappa er till tågstationen sen, ni ska inte stanna här en vecka och semestra på stackars silversked familjen mer, vi är jätte hemska!
Och så vart det. Gråtandes försökte hon be om ursäkt innan hon åkte och påpekade lite fint att det här var ju barnens semester. Självklart är det det sa jag till henne. Du tycker ju att det är bättre att slösa alla pengar på män och sprit än att köpa glass till dina barn. Då passar det ju utmärkt att snylta på min familj år ut och år in och samtidigt trycka ner mig och ge mig en massa uppfostrings tips gällande min son. Men ta en jäkla titt på dig själv först. Du tycker inte att det är fel att aldrig jobba, ha en massa barn med pappor från alla världens hörn, supa när helgen kommer och aldrig satsa något på sina barn? Sen puttade jag in henne i bilen och stängde dörren.

Efteråt skakade jag i hela kroppen. Det var en så frigörande process. Jag ångrar att det hände framför barnen, men samtidigt sa jag bara sanningen , jag ville även visa barnen att man kan inte trycka ner andra hur som helst. Men mest chockad var jag av sonen! En modig liten rackare, så något har jag lyckats med. Innan han gick och la sig så sa han, "mamma, jag uppskattar att du sliter så hårt, jobbar och står i. Du har sagt hela tiden att du önskar att vi hade mer tid att umgås och göra mer saker, men att du jobbar är ju för min skull också. Hellre har jag en seriös mamma som jobbar och satsar på hem och familj än en som sitter hemma och struntar i allt... och ta inte illa upp, men jag orkar inte hänga med dig hela tiden, jag har ju mina vänner också och är 14 år. Varje kväll kommer du hem, vad gör det om du inte alltid är hemma till middagen, vissa mammor är ute hela helgerna och skaffar en massa barn som ändå inte kommer i första hand..... Jag vart mållös, när växte min son upp så fort?? Han är ju en toppen ung man!!
hela den här händelsen fick mig att inse massor. Jag är en bra mamma. Jag uppfostrar min son till att ta ansvar för sina handlingar, han är empatiskt och trevlig men tar ingen skit. Jag visar min son att det är viktigt att jobba och ta ekonomiskt ansvar, men även att ta ansvar för sina medmänniskor och våga sätta gränser. han blev inte så tokig trots att han är född med silversked i munnen!!! =) Just nu är han ute och klipper gräset....den lilla silverskeden.... lite slavgöra gör gott....
Ulrik, tack för din kommentar. Det värmde och innerst inne tror jag att Ulrik kanske är min kusinvitamin...eller i allafall någon med hennes mentalitet...
Och ibland behöver man få en pik eller två som ruskar om en.....

vi slösar pengar igen...

Så här på sommaren är det lätt att irra bort sig och glömma sina mål. Jag märker det själv på direkten, snart börjar andra veckan på min semester och pengarna försvinner fortare än jag själv hinner blinka till. Det går på glass, på bensin och till renovering av sommarhuset. För att inte prata om alla restaurangbesök!! Vi lever lite lyxliv igen, njuter av sånt vi inte har njutit av på länge. Just nu lever vi precis som förr i tiden. Vi njuter av lyxmat, av shopping och vi analyserar ingenting. Knappt en vecka har gått och det känns som om jag har fastnat i gamla hjulspår. Dock har jag inte köpt någon gucci eller lv väska, jag har inte köpt några kläder, men ändå spenderas det massor. Vi har köpt mycket saker till huset, viktiga saker som köksredskap och säng, men även mycket prydnader och saker från antikaffärer. Vi har en hel annan stil här på landet än den vi har hemma i sthlm där allt är mer modernt och cleant. Ganska kul faktiskt.
Men för att återkomma till problemet så har jag fått dåligt samvete igen. Sambon förstår inte problematiken då han tycker att man måste unna sig ibland. Han tycker att vi har varit super duktiga, näst intill fanatiska med mitt stäng av värmen och eliminera alla kostnader. Han är trött efter ett halvårs mindre helvete som han själv uttrycker det. Han är trött på köpstoppet. Han är nästan arg över att vi inte äter ute mer och unnar oss någonting. Speciellt sista månaden då jag ställde upp på utmaningen att spara ihop till två löner. Jag erkänner , jag gick kanske lite långt när jag stängde av värmen och han tvingades frysa. Jag gick kanske lite för hårt fram när det gällde vissa saker, men jag är sån! Har jag beslutat mig för något, då blir det så. Jag är en tävlingsmänniska och hatar att förlora. Jag har försökt hitta en balans gång i livet när det gäller mitt nya sätt att hantera ekonomin, men jag är tyvärr för mycket allt eller inget.
Jag har köpstopp tills årsslutet. Jag har satt mina sparmål och ska även nå dessa. Men jag vill gärna ha sambon kvar i mitt liv så jag måste nog göra vissa kompromisser.
Allt detta ska vi diskutera när vi kommer hem. Dags att lägga upp nya strategier och nya planer gällande framtiden. Men just nu har vi semester och njuter för fullt...
Vi bekantar oss med nya staden, eller byn kanske....vi åker dagstrippar och har badat så fort vädret har tillåtit. Vi har umgåtts med släkt och vänner. Brorsan och jag har hittat tillbaka till varandra och nu känns allt som vanligt. Det är så skönt att bara vara här. Ingen känner igen mig här. Jag får vara helt anonym och se ut som jag vill. Inget smink, inga krav, bara vara.... så skööönt...

Tack för alla tips och råd som ni har gett mig. Det uppskattas verkligen. Jag har lyssnat på era råd, och ringt styrelsen och bett om mer betänktetid vilket jag fick. Jag fick även ta en extra vecka semester, och jag minns inte om jag har någonsin fått 2 veckors semester på raken. Det känns så skönt, samtidigt som det känns nästan som om jag skolkar från plugget=)

Vi stannar ytterligare en vecka i sommarhuset. Bara myser och umgås. Huvudet är fullt av tankar, men jag har inte beslutat något ännu.....

Verkställande direktör

Livet är bra konstigt. Jag har precis börjat få upp ögonen och insett att jobbet kanske inte är allt.
Jag har varit otroligt karriärsmedveten och slitit hund för att nå posten jag har idag. För mig har jobbet varit min andra familj, och jag är väldigt driven som person. Ända sedan tonåren har planen varit att göra karriär, tjäna pengar och vid senast 40 år fyllda ha en VD post. Alla människor prioriterar olika och för mig har jobbet varit jätte viktigt.
Jag tjänar bra idag, men har tyvärr bränt upp mina pengar på shopping. Och det är inte lite heller jag har handlat. Jag har prioriterat helt fel....
Nu har jag insett faran med shoppingen och börjat att spara för en bättre framtid, en trygg ekonomisk framtid. Jag har aldrig tänkt tanken ens att sluta på mitt jobb fast tempot är tufft. Jag har älskat utmaningarna och gett järnet för att nå mitt mål. Sky is the limit har varit mitt motto. Att överhuvudtaget lyckas som tjej i min bransch är något utöver det vanliga. Det har varit super tufft. Jag har fått bevisa massor att jag kan. Det har nästan blivit som en tävling och jobbet har varit min passion...Det är först på senare tid som jag har börjat ställa frågan, vad måste jag bevisa, och för vem?
Jag har även funderat på att sluta, men jag har inte råd, och ärligt talat, jag skulle aldrig hinna bygga upp någon ny karriär. Samtidigt är jag trött och sliten och jag har börjat upptäcka en ny värld som inte innehåller lyxbilar, lyxkonsumtion och gucciväskor. En helt ny Minna har börjat födas och jag gillar mitt nya jag. Köpstoppet har sakta men säkert förändrat mig som människa.
Men det är tufft. Jag har analyserat mig själv och undrat vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har börjat att stanna upp, ställa krav på mig själv och omgivningen. Vissa älskar mitt nya jag medans andra hatar det. Själv känner jag mig fortfarande kluven och det känns lite som att jag inte passar in någonstans längre.
Jag hade precis lagt upp en plan, att jag ska jobba mindre och börja studera. Styrelsen har godkänt detta. Samtidigt har jag märkt en rädsla från deras sida. Kanske pga att jag har tagit lite ledigt på sistone. Jag har stängt av min mobil på dagarna. Jag har sagt ifrån mer istället för att ta på mig mer jobb. Och så idag hände det.
Styrelsen ringde och bad mig komma till sthlm fortast möjligt för att diskutera jobbet. Jag sa att detta var omöjligt då jag hade lovat min son att vi skulle umgås hela veckan. Att om det var något viktigt var dom tvungna att ta det via telefon. (jag vart orolig, tänkte att nu hade något oroväckande hänt) Till min förvåning börjar dom att berömma mig för mitt hårda slit och tackar mig. Kort därefter, erbjuder dom mig VD stolen!! Huvudet snurrar.... En del av mig skriker jippiee, jag har lyckats nå mitt mål.....medans andra delen av mig får panik.....
Just nu vet jag varken ut eller in. Jag är överlycklig, men jag vet att min sambo och son kommer inte att gilla det. Jag vet att mina föräldrar och vänner skulle bli jätte glada för min skull och pappa skulle bli jätte stolt. Men samtidigt som jag är överlycklig vill jag bara bort från jobbet, bort från stressen och oron över dessa tuffa tider..... jag är helt kluven...vet varken ut eller in....
Jag har betänktetid till första augusti... Och just nu har jag ingen aning....

Vi är i sommarhuset och renoverar, målar och snickrar. Vi har hållt budgeten, och därav sitter jag på golvet och skriver på min lilla bärbara.=) Vi har fått matsalsmöbler av min mamma och pappa och vi har även tagit hit möbler vi hade i vårt andra sommarhus som vi sålde.
Det är inte likt mig att inte köpa allting nytt, jag brukar aldrig ha tålamod att bara vänta....
Men det går bra nu...vi har sprungit på olika antik/loppisar och letat efter renoveringsobjekt.

Saker och ting förändras sakta men säkert, men jag har fortfarande lite svårt att släppa alla tankar på jobbet....I natt vaknade jag av mardrömmar gällande jobbet och var tvungen att gå upp ur sängen och sätta mig på farstukvisten och pusta ut....satt och funderade på att sätta en gunga under taket som på amerikanska filmer....något att krypa upp i och mysa på kvällarna....
Samtidigt saknar jag energi för att slutföra mina projekt. Känner mig trött och utarbetad....

I morgon är det måndag...jag lär bli störd av jobbet..klagomål, rop på hjälp mm.... redan ångest....och det är nu jag känner att jag måste välja familjen och stanna här i sommarhuset fast hela kroppen skriker efter att åka till jobbet... Min son växer så det knakar och jobbet har tagit för mycket tid...han är som tonåringar mest, frigör sig och det gör lite ont....känns som om vi har glidit ännu längre isär...Jag känner panik över detta ....och samtidigt är jag orolig för att nu kommer tiden då jag får sota för att jag har satsat så mycket på jobbet.... suck....

man har bara dagen

Jag drunknar i jobb! Har jobbat hela helgen och det lär bli sent även idag.....det känns tufft nu...
men jag mår lite bättre än normalt när det kör ihop sig så här mycket. Jag lyssnar på bra musik på kontoret. Jag har helt enkelt läst så mycket "the secret" böcker mm att jag har sakta men säkert börjat leva bara för dagen och inte oroa mig för så mycket om framtiden.
Det som sker det sker... Jag kan inte gå på högvarv och ha ångest hela tiden. Vi får se sen i framtiden om det här tanke sättet är bättre. Tiden får utvisa.... Jag tänker på farfars ord "man har bara dagen"