måndag 15 juni 2009

en natt på akuten

Wow, det har varit ett par hektiska veckor. Turkiet resan var kanon, vi hade jätte kul, men inte fööör kul=) (bara jobbet spökade) Men mellan varven hann jag andas och slappna av...
Sedan åkte vi direkt till brorsan och sommarhuset, och kunde faktiskt betala huset. Men det har inte varit smärtfritt. Sambon sålde sin älskade fyrhjuling inkl släp. Bilen såldes vilket var lite skönt också. Nu slipper vi skatter och försäkringar vilket bara gynnar vår vardagliga ekonomi men det blir lite meckigt med att bara ha en bil!
Sen sålde vi bort en himla massa verktyg, däcklyft och maskiner som sambon fick en bra slant för. Till sist var vi tvugna att ta lite av sonens sparkonto, men vi värderar huset som mer värt än lite pengar på ett sparkonto.
Det har varit mycket fart och fläkt och jag har varit superstressad....inte fick jag direkt vara ifred i turkiet heller, utan fick i snitt fem samtal om dagen från jobbet. Tillslut vart jag helt gråtfärdig.
Mina vänner vart chockade och frågade om och om igen hur jag kan stå ut med sånt? Att en bra lön kan inte vara värt allt?
Jag har pendlat, minst sagt i humöret. Ena stunden känns allt toppen för att i nästa stund känns det som botten är nådd. Jag har varit lite småförkyld fram och tillbaka och i går natt fick jag ett astmaanfall och hamnade på akuten med dropp, kortisoner och andningsmask. Och det enda jag lyckades flämta fram var att jag hade ett superviktigt möte klockan åtta idag och kunde inte missa det. Och det räckte att jag tittade på doktorns blick för att inse hur dumt det lät.
"det var dumt sagt va" Frågade jag och då svarade hon "jag har jobbat akut i Huddinge och karolinska, och en kort vända i Göteborg, men det är bara här i Danderyd jag hör den frasen nästan dagligen".....
Dom orden kändes så träffande. Sambon vart skräckslagen och grät. Nu jävlar fick det vara nog.
Han vill att jag ska sluta och vips så har vi nu tagit upp det "förbjudna ämnet" som gjorde att vi tog en paus sist, eller rättare sagt han drog. Mitt jobb!
Jag skulle ha stannat för natten för observation men lyckades övertala om att jag mådde toppen!
Klockan var tre när vi var hemma. Jag sov i tre timmar. Gick upp och duschade och övertalade sambon att skjutsa mig till jobbet. Jag kunde inte ha missat mötet i morse. Det var superviktigt och hela styrelsen skulle närvara. Inget möte utan mig....
Tillslut satte han sig i bilen och körde mig till jobbet utan ett ord. Det första chefen sa var att
"herregud vi hörde, vad jobbigt....jajjaja det är nackdelen med semester, så fort man varvar ner får man antingen en hjärtinfarkt eller astmaanfall. Men du ser ändå solbränd och fräsch ut för alla japaner idag som väntar på dig. "Och så började mötet.... och för första gången så kändes det som hela jag var bara en jävla fejkmänniska. Undrade flera gånger om det syntes. Tänk om jag har tappat min gnista, min glöd....jag har aldrig känt så förut. Borta var självsäkerheten och kaxiga attityden men det verkade som det gick bra ändå. Men å andra sidan är japaner ett finkänsligt folkslag...
Jag grät så mycket igår att jag är helt tom idag. Allt går i något slags vakum. Jag vet att jag måste ta tag i saker och ting men vad gör man när orken är slut...och ju mer jag gräver inom mig själv desto mer inser jag att jag lever inte. Läskig känsla det här. De känns som om någon annan har tagit över min kropp. Hjärtat och själen vill sluta på jobbet. Hjärnan säger fy faan vilket självömkeri, jävla sissy upp och hoppa och gör dig inte själv till ett offer utan agera! Gör något. Jobba jobba jobba och braina ider. En sak håller jag med om. Hur illa den är så är jag ett offer men jag har själv satt mig i den sitsen för vem annars styr mitt liv? Det är av feghet vi inte vågar göra dom rätta valen.... eller så är det så att jag på rikigt, äkta riktigt håller på att bli knäpp...psyket nästa... eller å andra sidan är det alla mediciner jag också fick, lite kortison, lite ventoline och antibiotika. Och jag antar att Cocillana kan jag göra en lagom flummig.(morfin)
Men en sak som har hänt det var att vi fick huset. En tillflyktsort, sann lycka var det.
Och en plan har sakta börjat forma sig i huvudet. Jag ska försöka jobba fem år till. Sen är sonen så pass gammal (myndig) att jag kan sluta jobba. Om sambon och jag sparar duktigt under den tiden, och sen säljer allt vi har i sthlm så är en flyt dit inte omöjlig....då är huset betalt...och vi kan ha en bra buffert på banken. Och ta ett lättare jobb....
Men innan dess gäller det att hitta en plan att jobbet ska överleva i fem år. Men också som jag nu har insett så gäller det nog också att få mig att överleva....

Ni får ursäkta att jag skriver lite konstigt idag. Jag skyller på morfinet! Jag ska försöka åka hem tidigt idag och vila lite...idag struntar jag i disken och städningen....jag är helt slut...

16 kommentarer:

Beatrice sa...

Det är omöjligt att ge råd åt andra men jag tycker nog att "hjärtat och själen" säger något väldigt viktigt till dig.....

Vem vet hur du mår inom 5 år med den stress du lever under nu.

Jag har själv "nosat" på den berömda väggen två ggr, senaste för 3 år sedan och jag lider fortfarande av stress-symptom. Minsta lilla stress, och då menar jag liiilla, och jag brakar ihop...

Var rädd om dig. Du lever bara en gång.

Kram

Irene sa...

Tydligare tecken än så kan Du nog inte få... :-(

Jag hoppas att Du har mod och kraft att ta Dig ur detta, och att Du lyssnar till Ditt inre :-).

Kram!

Per Penning sa...

Dags att tänka om, snälla du. Kroppen försöker berätta något och ta inte lätt på det.

Spargrisens Mor sa...

För mig verkar du vara på väg in i eller redan inne i ett utmattningstillstånd. Stanna upp innan du blir Utbränd helt.
Allt kan inte få cirkla kring jobbets och andra människors väl och ve. Börja tänka på DIG och lyssna på DIN kropp!
Lycka till.

Wicke sa...

Jag vet inte om jag missat något.. Hade du inte semester? Måste du vara tillgänglig då via mobilen?
Fast det är ju passé nu men jag undrade ändå medan jag läste.
Det jag gillar med mitt jobb är just att när jag är ledig så är jag ledig och behöver inte tänka alls på det. Bara om jag själv vill (typ chatta med några få kollegor osv).
Var rädd om dig, bamsekram från mig

nonhosonno sa...

Hejsan, skoj att ha dig tillbaks :) Saknat dina inlägg.

Jag håller med de andra, kroppen din försöker säga något. Kram på dig.

Fru S sa...

I mina öron låter det som det är dags att dra ner på tempot redan nu innan du går in i väggen.

Anonym sa...

LYSSNA PÅ VAD KROPPEN SÄGER!!!!
FÖR HELVETE rent ut sagt! Du orkar inte fem år till, Du kanske inte ens orkar fem dar!! " Det var pga mitt jobb min sambo drog" BYT JOBB! eller sambo vilket du tror är enklast... VAKNA!!!
/vill dig bara väl

Finans Krister sa...

Inte bra det här Minna! Slappa lite. Nu kommer det frågor här.
1. Vad jobbar du som?
2. utbildning?
3. Vad tjänar du?
Detta är rätt vanliga frågor i min ålder men kan anses som oförskämt och tabu att fråga så svara om du vill:)

minna sa...

tack alla för pepp. =) Ni har rätt , det är dags att börja lyssna på sig själv...
Finans krister: jag har ett styrelseuppdrag/ chef på en stor koncern. Vill dock inte ge namnet på bolaget för då är risken stor att jag blir igenkänd. Jag har ingen utbildning alls. Bara det vanliga. Jag började med att koka kaffe och sortera papper. Och vips så ledde sommarjobbet till en högre post och så en till...
Gällande lönen så har jag en fast del och en bonus. Jag tjänar bra! Men kruxet är att jag har inte sparat något utan spenderat som en idiot. Nu har jag vaknat, men lite väl för sent! Jag skulle aldrig få lika bra lön igen, speciellt utan utbildning!!

Pengar och cash sa...

Ja pengar och en stor lön är inte allt i livet. Man måste ta hand om sig själv också. Ja, dom orden kommer från en sparjunkie som mig själv, men det är sant.

Du kan verkligen gå in i väggen om du inte börjar ta nåt steg tillbaka!

Mvh P & C

Emma sa...

Många kramar till dig! Du kan inte vänta fem år med att förändra din jobbsituation. Det är inte värt det.

Fru S sa...

Huvudsaken är väl att du vaknat upp och inte lever kvar i det gamla? Även om det är svårt att bryta gamla mönster vad det än gäller =)

Anonym sa...

Hmm.. Det kanske är dags för att Säga ifrån på jobbet? Att du inte kan ta på dig mer.

Om du ändå funderar på att sluta så kan du "spela" med att säga ifrån, säga som det är, du känner dig för stressad. De kanske så gärna vill ha dig kvar att det är ok att jobba lite lugnare.

Det låter som du inte kan säga nej helt enkelt. Visst är det svårt, men det kan bli jobbigt annars!

Lycka till och lyssna på kroppen.
Klokt att inte ta beslut när du är "mitt i stormen".

\PD

Finanskvinnan sa...

Jag blir ledsen för att du har det så tufft, det är svårt för mig att förstå hur det känns att vara "låst" på det sättet. Om jag inte trivdes på jobbet skulle jag bara byta, vilket jag förstår är svårare om du "jobbat dig upp".

Håller med alla andra om att du ska lyssna på dig själv.

Du vill inte försöka plugga något då? Kanske distans? Och ta tjänstledigt ett tag?

Finanskvinnan sa...

Sen ska du veta att "bluffsyndromet" är jättevanligt bland ambitiösa personer, främst kvinnor. Det har ingen relation till den verkliga prestationen eller hur andra uppfattar en. Du är knappast någon "fejkmänniska".