en natt på akuten

Wow, det har varit ett par hektiska veckor. Turkiet resan var kanon, vi hade jätte kul, men inte fööör kul=) (bara jobbet spökade) Men mellan varven hann jag andas och slappna av...
Sedan åkte vi direkt till brorsan och sommarhuset, och kunde faktiskt betala huset. Men det har inte varit smärtfritt. Sambon sålde sin älskade fyrhjuling inkl släp. Bilen såldes vilket var lite skönt också. Nu slipper vi skatter och försäkringar vilket bara gynnar vår vardagliga ekonomi men det blir lite meckigt med att bara ha en bil!
Sen sålde vi bort en himla massa verktyg, däcklyft och maskiner som sambon fick en bra slant för. Till sist var vi tvugna att ta lite av sonens sparkonto, men vi värderar huset som mer värt än lite pengar på ett sparkonto.
Det har varit mycket fart och fläkt och jag har varit superstressad....inte fick jag direkt vara ifred i turkiet heller, utan fick i snitt fem samtal om dagen från jobbet. Tillslut vart jag helt gråtfärdig.
Mina vänner vart chockade och frågade om och om igen hur jag kan stå ut med sånt? Att en bra lön kan inte vara värt allt?
Jag har pendlat, minst sagt i humöret. Ena stunden känns allt toppen för att i nästa stund känns det som botten är nådd. Jag har varit lite småförkyld fram och tillbaka och i går natt fick jag ett astmaanfall och hamnade på akuten med dropp, kortisoner och andningsmask. Och det enda jag lyckades flämta fram var att jag hade ett superviktigt möte klockan åtta idag och kunde inte missa det. Och det räckte att jag tittade på doktorns blick för att inse hur dumt det lät.
"det var dumt sagt va" Frågade jag och då svarade hon "jag har jobbat akut i Huddinge och karolinska, och en kort vända i Göteborg, men det är bara här i Danderyd jag hör den frasen nästan dagligen".....
Dom orden kändes så träffande. Sambon vart skräckslagen och grät. Nu jävlar fick det vara nog.
Han vill att jag ska sluta och vips så har vi nu tagit upp det "förbjudna ämnet" som gjorde att vi tog en paus sist, eller rättare sagt han drog. Mitt jobb!
Jag skulle ha stannat för natten för observation men lyckades övertala om att jag mådde toppen!
Klockan var tre när vi var hemma. Jag sov i tre timmar. Gick upp och duschade och övertalade sambon att skjutsa mig till jobbet. Jag kunde inte ha missat mötet i morse. Det var superviktigt och hela styrelsen skulle närvara. Inget möte utan mig....
Tillslut satte han sig i bilen och körde mig till jobbet utan ett ord. Det första chefen sa var att
"herregud vi hörde, vad jobbigt....jajjaja det är nackdelen med semester, så fort man varvar ner får man antingen en hjärtinfarkt eller astmaanfall. Men du ser ändå solbränd och fräsch ut för alla japaner idag som väntar på dig. "Och så började mötet.... och för första gången så kändes det som hela jag var bara en jävla fejkmänniska. Undrade flera gånger om det syntes. Tänk om jag har tappat min gnista, min glöd....jag har aldrig känt så förut. Borta var självsäkerheten och kaxiga attityden men det verkade som det gick bra ändå. Men å andra sidan är japaner ett finkänsligt folkslag...
Jag grät så mycket igår att jag är helt tom idag. Allt går i något slags vakum. Jag vet att jag måste ta tag i saker och ting men vad gör man när orken är slut...och ju mer jag gräver inom mig själv desto mer inser jag att jag lever inte. Läskig känsla det här. De känns som om någon annan har tagit över min kropp. Hjärtat och själen vill sluta på jobbet. Hjärnan säger fy faan vilket självömkeri, jävla sissy upp och hoppa och gör dig inte själv till ett offer utan agera! Gör något. Jobba jobba jobba och braina ider. En sak håller jag med om. Hur illa den är så är jag ett offer men jag har själv satt mig i den sitsen för vem annars styr mitt liv? Det är av feghet vi inte vågar göra dom rätta valen.... eller så är det så att jag på rikigt, äkta riktigt håller på att bli knäpp...psyket nästa... eller å andra sidan är det alla mediciner jag också fick, lite kortison, lite ventoline och antibiotika. Och jag antar att Cocillana kan jag göra en lagom flummig.(morfin)
Men en sak som har hänt det var att vi fick huset. En tillflyktsort, sann lycka var det.
Och en plan har sakta börjat forma sig i huvudet. Jag ska försöka jobba fem år till. Sen är sonen så pass gammal (myndig) att jag kan sluta jobba. Om sambon och jag sparar duktigt under den tiden, och sen säljer allt vi har i sthlm så är en flyt dit inte omöjlig....då är huset betalt...och vi kan ha en bra buffert på banken. Och ta ett lättare jobb....
Men innan dess gäller det att hitta en plan att jobbet ska överleva i fem år. Men också som jag nu har insett så gäller det nog också att få mig att överleva....

Ni får ursäkta att jag skriver lite konstigt idag. Jag skyller på morfinet! Jag ska försöka åka hem tidigt idag och vila lite...idag struntar jag i disken och städningen....jag är helt slut...