I morse åkte jag lite senare till jobbet, men andra ord jag var inte först på jobbet...normalt är det jag som alltid öppnar och kort därefter kommer min assistent och sätter på kaffet. Vi brukar småprata, gå igenom dagen, boka möten. Hon har jobbat för mig i åratal....ändå känner jag henne knappt....jag vet basic fakta, men vi lunchar aldrig, förutom när hon fyller år, då bjuder jag alltid på lunch och ger henne presenter.
Nu var hon först, och för första gången såg jag henne i ett annorlunda ljus. Jag tittade på klockan och märkte att jag hade ändå kommit i samma tid till jobbet som vanligt, säkert pga att det inte fanns några köer som det brukar. I allafall hon står framför spegeln och jag ser hur hon sminkar över ett blåmärke!!! Jag fick direkt en ond aning....det knöt sig i magen....
Våra blickar möttes och jag kunde se hur hon drog ett andetag, orolig över att jag hade sett blåmärket. "oj är du redan här sa hon, jag trodde att du skulle komma in senare som du sa igår, jag sätter genast på kaffe"
Hon ville inte möta min blick och jag började babbla om att det fanns mycket mindre trafik än normalt.
Jag gick in till mitt och började tänka efter....förra sommaren "ramlade" hon i trappan och bröt tre revben. Några veckor innan det så bröt hon armen när hon ramlade under en cykeltur.
Bägge gångerna jobbade hon, trots smärta. Vägrade vara sjukskriven och bad om ursäkt för sin klumpighet. Jag kan inte direkt påstå att hon är klumpig, hon som springer fram och tillbaka på sina 10cm jimmy choo klackar och aldrig tappar balansen.
Gör jag rätt i att fråga ut henne om mina misstankar? Har jag rätt att göra det? Jag bad ena kollegan komma in och han sa att han var övertygad om att hennes pojkvän misshandlar henne.
På min fråga varför han inte hade sagt något så sa han att jobb är jobb och privatlivet måste värnas så att jobbet inte blir lidande!!! Han fortsatte i snabb takt att förklara att en kvinna som blir misshandlad gång på gång för skylla sig själv. Att hans systers man misshandlade henne jämnt och varje gång han ingrep och försökte hjälpa sin syster så gick hon ändå tillbaka till honom. Gång på gång. ...Jag vet också såna kvinnor. Som väljer att förlåta. Som går tillbaka.
Men jag känner att jag måste säga något. Samtidgt skäms jag över att jag inte har fattat, att mitt jobb har tagit så mycket tid...
Jag ringde till mina vänner. Den ena varnade för att det kunde göra det jobbigt på jobbet ,men tyckte att jag ändå skulle fråga ifall att något hände . Ena frågade vad fan pratar du med mig för, ut och prata med henne genast!!
Vad ska jag göra? Hur ska jag ta upp det här?
6 kommentarer:
Kära nån! På 70-80-talet hade jag studiecirklar om kvinnomisshandel, för kvinnor och män, som ville deltaga. Jag själv har aldrig någonsin blivit misshandlad, men ABF ville ha cirkelledare till sina då "samhällsupplysande" cirklar "Den man älskar, agar man", och fenomenet Kvinnornas Hus, fristad för misshandlade kvinnor, hade uppstått i kommunerna. Och, jag hade cirkelledarutbildning.
Många av deltagarna hade i livet träffat på sådan misshandel, om inte själv, så att någon vän/bekant/mor blivit misshandlad. Sällan kom de som misshandlades, de gör inget av EGEN vilja på sin fritid. Två misshandlade arbetskamrater har orkat lämna sina män och lever ett fredligare liv efter att vi samtalat om deras blåmärken. Många nätter sov de inte före att de skulle gå till jobbet, därför att de var så hotade hemma att de inte kunde/vågade somna. Eller kanske flytt hals över huvud, och sovit i bilen. De hade också förklaringar, haft "oturen" att gå på en dörr eller falla i trappa el dyl. De verkade lättade över att någon sett och förstått, och vågat fråga om det!
Det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite, när du är orolig för att de blåmärken du ser är tecken på misshandel! Jag tror det heter civilcourage! Jag tror att du har det, speciellt om du är hennes chef/arbetskamrat/ vän/ bekant/medmänniska.
Finns nog inte säkert tips som fungerar i just denna situation. Alltid olika pga av vilka människor som är inblandade.
Du får lita på magkänslan!
Själv hade jag nog valt att ta upp det efter att ha sökt information om vart det går att få hjälp om farhågorna stämmer. (bättre att göra fel än att inte göra någonting) Om du tar upp det tycker jag du ska verkligen tänka över hur du lägger upp det så att det är en omtanke som förmedlas och inte en anklagelse mot hennes karl. Ibland kan det även gå att få information genom att prata om annat och ge människan en möjlighet att öppna sig utan press.
Det kan ju även vara så att du har fel och hon har haft otur. Det finns inte en tjej/dam som kan gå runt med ett synligt blåmärke utan att folk tänker den tanke som du tänker.
Sådana här situationer är alltid svåra och det finns ingen "instruktionsbok" att följa.
Men du är hennes chef och har därmed ett ansvar för hur hon mår på jobbet. Om det är så att hennes privatliv är i gungning, så kommer det förr eller senare att påverka hennes insats även i arbetslivet.
Jag tycker att du ska prata med henne. Tala om vad du sett. Att du känner dig oroligt och att du finns där om hon känner att hon vill eller behöver.
I nuläget tror hon att du kanske förstår. Och du tror att du vet. Om du inte tar upp det kommer ni att tassa som katter kring het gröt och det bidrar till en massa onödig osäkerhet.
Visa att du är en medmänniska och tala om att du står på hennes sida. Sedan är det upp till henne vad hon vill göra av det.
Stor kram och lycka till - till er båda!
Jag har varit hon, om det nu är som du tror. Jag kom till jobbet med en bula i pannan. personalchefen pratade med mig om det, och jag sa som det var. Och fick massor med hjälp och stöd. Jag lyckades fly och hade aldrig en tanke att gå tillbaka till honom. Men jag tror att det är lätt att göra det om man inte får massor med stöd. För att man blir hotad och vågar inget annat.
Jag har även en vän som råkat ut för samma sak. Med min erfaarenhet visste jag att jag hade rätt, men hon vågade inte erkänna det. Till sist fick hon nog och gick till polisen. Då fanns jag där som stöd och förstod precis vad hon gick igenom.
Så prata med henne! Det är möjligt att hon nekar. Men då vet hon i alla fall att du bryr dig.
Det tragiska i sådana här fall är att oftast så försvarar kvinnan sin man genom att säga att han inte menade det eller att han älskar henne o.s.v. Som du skriver så förlåter dom och går vidare. Det blir till slut deras eget fel (i deras egna ögon vill säga). Självklart kan du ju prata med henne om du vill, men antagligen kommer det inte leda till något.
Hon måste själv vilja lämna sin pojkvän och om hon inte förstått vad som händer så tror jag det kommer vara svårt för dig att hjälpa henne.
Jag blev själv psykiskt misshandlad av mitt ex och det spelade ingen roll hur mycket folk i min närhet sa till mig att han inte var bra för mig jag var själv tvungen att förstå det själv innan jag kunde lämna honom. Och då hade jag ändå tur som var ung och slapp undan tidigt och fortfarande har hela livet framför mig =)
Tusen tack för alla era råd! Jag läste dessa noga om och om igen innan jag agerade. Vad hemskt A att du har gått igenom det här! Men skönt att du har tagit dig ur det! Berättar på nästa blogginlägg vad som hände men stort tack för alla era tips och råd! =)
Skicka en kommentar