Sår bleknar, men lämnar ärr för livet

Nu har jag fokuserat alldeles för länge på det dåliga. Dags att se framåt i livet. Leva för idag. Just nu. Ett stort sår i hjärtat har varit min egen bror.. Vi har haft en väldigt tight och nära relation trots att det inte alltid har varit lätt och många gånger har jag blivit sårad. Vi har tillsammans ridit igenom ett flertal tuffa stormar och oftast har jag varit den starka. Stöttat och stöttat. Tillslut blev situationen ohållbar pga missbruk och det enda sättet var att min bror flyttade bort från sthlm och alla dess frestelser.
Kvar blev jag ensam i sthlm, lättad över att kampen var slut ,men samtidigt helt utmattad och tom. När man lever ett nära liv med en missbrukare så engagerar man sig så mycket i att hålla den personen ren, vid liv , att man glömmer bort sitt eget liv och sin egen familj. Man är livrädd så fort telefonen ringer och att se någon som betyder allt för en försvinna är ett helvete att bevittna. Det lämnar eviga sår, och visst sår bleknar, men lämnar ärren kvar. Och tillslut är det det enda man har kvar....efter hundratals nätter av sökande, letande, gråtande,bråk,intriger, och åter bråk och bråk så står man där helt tom....
" av kärlek flyttar jag" hette det. "jag måste bli stark, jag kan inte be dig leva för oss två"

Jag tvivlade på att han skulle klara av det. Men åren har gått och han är ren. Idag bor han med familjen i ett fint hus, och trots att det bara tar ett par timmar att åka dit har jag aldrig gjort det. Han kommer alltid hit. Han tjatar och tjatar men jag har hittat på en massa ursäkter. Kanske har bitterheten kommit krypande nu. Jag fick betala ett högt pris själv! Och det är så lätt att bli negativ och tänka klart att han har det bra nu, så mycket som jag ställde upp! Men se hur mycket jag förlorade! Att han har det bra nu svider ibland!! Alla berömmer honom, alla dom som inte ställde upp. Dom som klagade på att jag borde ge upp! Ibland känns det nästan som att han är en främling. Ibland känner jag bara för att ge honom en jävla fet örfil! Skrika ut och gråta.
Alla dessa nätter av letande, alla jobbiga telefonsamtal, alla gånger jag betalade hans räkningar och bara fanns där och praktiskt taget inte vågade somna ifall han slutades att andas. All terror och han bara drog och lämnade mig ensam.

Men istället så vaknade jag i fredags! Gav den där jävla örfilen till mig själv och vaknade.
Han lever! Min bror lever. Han är ren! Han åkte bort för min skull också! Han tog tag i sitt liv för min skull också. Han skonade mig genom att åka. Han svek inte mig, han skonade mig för smärtan. Han räddade sitt eget liv själv för att rädda mig!!! Och vad gör jag, han blir ren och jag blir ett offer? Det är så lätt att hamna i offer rollen. Tyck synd om mig! Fan heller att jag blir ett offer sa jag till sambon i fredags,fan heller. Packa den där jävla bilen nu för nu åker jag dit och ger honom en fet jävla örfil. Han ska fan få veta vad han har gjort. Jag ska skrika och gorma så att halva sverige hör! Och när jag är klar, då kan vi grilla.....