torsdag 11 juli 2013

Egen härd är guld värd?

Samtalet med banken gick väldigt bra. Tack vare värdeökningen på tomten behöver jag inte ha någon handpenning på husbygget på mer än 5 %.  Och detta var väl inget krav direkt heller tyckte han, då tomten kommer att vara betald när bygget inleds. Men vi känner ändå att vi vill lägga in en handpenning.
Efter att ha läst Per Pennings studie i skuldkvot, http://perpenning.blogspot.se/ vaknade jag faktiskt till. Ordentligt!
Tomten är mitt drömställe, bygger jag hus där, vill jag aldrig mer flytta!
Tomten har allt! Utsikt mot havet, den miljön jag vill leva i. Nära skog och natur, men framför allt lockar havet. Jag är uppväxt där, det är där jag hör hemma! Det är mina rötter!
När jag föddes, var området väldigt fint, men priserna var humana. Idag enligt lokaltidningen som kom i veckan, är det ett av Sveriges dyraste områden att bo i, och har landets dyraste priser på hus och fritidshus!
Jag hade aldrig kunnat köpa ett färdigt hus idag i det området. Men tack vare tomten, kan jag faktiskt bo där.
Men nu är frågan, ska vi bygga vårt drömhus som vi bestämde oss för?
Jag har varit övertygad hela tiden, men kanske av visdom, kanske av Pers inlägg, kanske av alla kloka ord runtomkring en har jag börjat tänka annorlunda.  Egen härd är inte guld värd om den tillhör banken!

Jag känner inte samma press, som många andra att huset skall vara betalt tills jag blir pensionär. När jag blir pensionerad, kommer jag tack vare mitt gamla jobb ha en riktigt bra pension.  När folk frågar mig, gjorde du ingenting rätt när du tjänade så mycket pengar, då brukar jag säga " en eller ett par saker"  och pensionen är ett av dem.  För min del gäller det att överleva tills jag blir pensionär!

Men innan det, hinner det hända en hel del. Hemska saker, nästan garanterat, men förhoppningsvis mest fantastiska saker!  Jag vill kunna känna att jag lever och njuter av livet! Jag vill kunna skapa min drömträdgård. Jag vill kunna resa utomlands. Jag vill umgås med min familj och skapa underbara minnen.
Jag vill ha ett jobb jag älskar, men framför allt vill jag vakna upp varje morgon utan att känna oro.  Jag vill inte bli orolig vid arbetslöshet, jag vill inte känna att jag lever på gränsen. Livet är till för att levas. Det ser jag i mitt jobb varje dag....
Så nu har jag återigen börja surfa runt på husbyggar sidor. Letar efter alternativ! Och det är en hel djungel!
Detta hus får du ungefär för en miljon! Sött och litet!

Kuva

lördag 6 juli 2013

tomten, en bra investering

Mitt måldatum var satt till 2015-10-31. Det har känts som en evighet tills dess,men nu känns det väldigt bra. Tiden har gått fort!  Min snälla pappa har värderat tomten då han trodde att den har stigit massor, och det hade den! Värderingen uppgick till 2,7 miljoner kronor! Superglad!  Snacka om bra investering på så kort tid! Nu känns inte drömmen alls långt borta! Äntligen äntligen känns det som att allting lossnar. Nu är jag åter taggad till tusen!
Det är värt att slita några månader till.
På måndag ska jag ta kontakt med banken och gå igenom en kalkyl till husbygget.....Vad jag vet dock, är att man inte får ta ett billigt hypotekslån på en tomt bara, Det måste finnas en byggnad....Annars hade jag tagit ett sådant och löst alla skulder...

tisdag 2 juli 2013

Warren Buffett wannabes

Innan jag sa upp mig på mitt gamla jobb, hade jag jobbat som chef i tio år. Det tog mig ca fem år att nå min topp position. Jag började sommarjobba på firman. Och innan jag visste ordet av kombinerade jag studier och mitt nya jobb! Jag var inte gammal, hade inte ens tagit studenten innan jag fick bli huvudsekreterare för Europa kontoret och året därpå ansvarade jag själv för Asien gruppen. Allt gick så snabbt. Lönen och alla nya förmåner kändes lockande. Jag la skolan åt sidan. Jag lärde mig massor på jobbet och hade redan en lön på 25,000 kr när jag var 18 år gammal. Livet lekte!
Hur nådde jag dit?
För det första hade jag en sjukt bra Chef! En sann förebild! Tack vare honom vågade jag sluta skolan och satsa. Visst jag hade naturlig fallenhet och lagom kaxighet för mitt yrke, men till toppen nådde jag med hårt jobb! Första tipset kom från farfar : "lilla flicka, var på jobbet innan chefen kommer och se till att du släcker på kvällen efter honom"
Det gillade chefen. Jag var yngst, men jobbade hårdast. Lärde känna  all våra kunder. Skapade kontakter och minglade med viktiga personer efter jobbet. Det var vernissager hit och dit och seglingar och golfresor. 
Alla visste vem jag var. Jag såg till att det blev så! Det var regel nr två från min pappa! "om dom litar på dig privat, litar dom på dig på jobbet och du får automatiskt förtur till allting"
Det fanns inte en helg där jag inte syntes på rätt restaurang, på rätt golftävling eller visning. Jag lärde känna kunden, men även frun och barnen. Resten löstes automatiskt.
När min son föddes, var jag inte mammaledig. Pappan var pappaledig! Det var regel nr tre från farmor "Kvinnor föds med vissa svagheter, acceptera inte detta utan var värre än männen, som kvinna måste du alltid jobba hårdare och då får du kanske samma uppskattning som en medioker man"
Chefen vart livrädd när jag vart gravid, det var helt oplanerat. Jag kunde se hans panik när han frågade, "hur länge ska du vara mammaledig, vi kanske kan ordna till något, en nanny eller sådant så du kan jobba några dagar i veckan" 
"Mammaledig? , men snälla kära chefen (jag kallade alltid honom så) jag har ett jobb att sköta, jag ska inte vara mammaledig" Jag kommer ihåg att alla i styrelsen gapade först, sedan började dom skratta , för att sedan nervöst fråga hur det skulle bli. För riktigt så bra kunde det inte bli att jag inte skulle vara mammaledig.
Jag såg min chans! Det var min chans att visa att jag kunde vara lika bra och pålitlig som de andra i männen på företaget, att jag var någon att satsa på , så jag förklarade att vi var en sån där ny modern familj där pappan var hemma och jag tjänade pengarna. Den kvällen firade vi hela gänget att jag var gravid på Sthlms bästa restaurang. Jag var superlycklig! 
Vad jag inte förstod då, dum och naiv som jag var, var att jag sannerligen lyckades imponera på min chef och raket klättra karriärmässigt, men jag offrade tid, det bästa jag hade på ett jobb istället för att vara med min son. Det här misstaget ångrar jag bittert!
Vad vill jag med det här inlägget? 
Tänk efter före, om det du siktar på verkligen är det du vill! Och har du bra förebilder?  Har du verkliga förebilder istället för att du blir en stureplanswannabe som har Warren Buffett i guldram på jobbet, eller en bild på Cindy Crawford (min generation) på kylskåpsdörren? 
Jag har haft förmånen att träffa bla Toyota chefen ett flertal gånger, och han sa att så fort en man hade en bild på Warren Buffett i sitt kontor ville han bara kräkas! Då visste han att den mannen aldrig skulle lyckas ordentligt! Man får inte ha en annan gud om man själv vill bli gud!  Då var det bättre med en bild på en annan man, en man som man respekterade och kände väl, som sin egen far om han var en bra far! Sedan suckade han något om att t.om. Warren var en man som först hade blivit rik på någon hästgård som han hade köpt och börjat driva, att han hade köpt fastigheter och hyrt för att få loss kapital. Att sanningen där ute i media var en annan sanning , men att det var inte aktierna som hade gjort honom rik i början, och nu gick halva världen och försökte småspara sekiner från sin lilla medelklass lön för att bli nästa Buffett...
Och man inser själv snabbt hur löjligt det låter!  Man lever bara en gång! Bli inte en kopia, bli ett original istället! Tänk på alla dessa stackars kvinnor som såg upp till Cindy och spenderade en förmögenhet på hennes träningsvideos och smink och krämer! Och resultatet vet vi flesta kvinnor vad det blev!! 
Idag har jag ändrat mina förebilder. Farmors och farfars råd är fortfarande superbra om det är karriär man vill göra....men livet är så mycket annat också....
Idag ska jag sätta mig ner och fundera lite på nya förebilder och målbilder. Vad ska Minna göra när hon blir vuxen, och vilka människor inspirerar mig? 






onsdag 26 juni 2013

konstskatter i vackra St Petersburg/ Överraska sin älskling

Ibland saknar jag något fruktansvärt mitt gamla liv. Mest av allt saknar jag upplevelserna. Jag älskar konst, och älskar att spatsera världen runt och se och uppleva olika platser, och framförallt alla kulturskatter vi har världen runt. 
Tyvärr har vi inte så mycket sådant i vårt avlånga vackra land. 
I våras vart jag dock jätte glad då min älskling bjöd mig till Thielska galleriet för att se Edvard Munch. Vilken lycka! Nu planerar jag nästa resa till Mora för att se Zorn! 
I iallafall, jag jobbade fram och tillbaka i Ryssland, närmare bestämt St Petersburg. Och vill bara säga att det är en av världens vackraste platser att besöka! Som en sagostad. Med alla sina kulturskatter är det ett måste för alla människor att se. Oavsett om man gillar sådant eller ej. Efter en resa dit blir man förälskad.
Så har ni lite pengar över, eller vill överraska någon käraste på en romantisk tripp som slår Paris alla dagar, åk dit! Glöm inte Eremitaget  och alla vackra kyrkor och palats! Så jäkla vackert att man tappar andan!
Varför inte överraska sin älskling?


lördag 22 juni 2013

Skulle ni klara av en recession/depression?

Om det värsta tänkbara hände er familj, precis som det har gjort för tusentals familjer i USA, dvs att vi får en stor ekonomisk kris i landet, skulle ni överleva då, och hur länge?

Såg ett väldigt intressant program häromdagen med Suze Orman i Oprah show där dom pratade om ämnet recession/depression. Suze Orman hade varnat flera år tidigare det amerikanska folket om att en recession var snart på väg, och att folk måste ändra sina ekonomiska planer från att spara i aktier till att spara pengar till en ordentlig buffert först  på minst 8 månader. Och sedan ta bort alla småskulder, men även att extra amortera på sina hem.
Dom flesta ignorerade detta råd, och fortsatte som vanligt att köpa aktier och fonder för glatta livet. Samtidigt spenderades det en hel del pengar på bilar och lyxliv ,  och detta oftast med kreditkort.

Man ignorerade hennes tips på att minst ha en 8 månaders nöd buffert på banken, för det var alldeles för mycket pengar att lägga på ett konto med minimala räntor.

När krisen i USA kom, lamslog den medelklassen. Dom som jobbade som mellanchefer, dom som jobbade inom försäljning osv. Arbetarklassen klarade sig ganska bra. Även dom som var rika klarade krisen väldigt bra, men medelklassen blödde mest. Varför?
Medelklassen är ett folk som väldigt lätt sätter sig på sina höga hästar och vägrar att lyssna på andra. Speciellt den typen av människor som handlar med aktier, och som trodde att en aktiemarknad var lösningen för framtiden, för att kunna pensionera sig tidigt och leva ett liv utan krav. Det visade sig vara en katastrof.

Varför?

Alla vet att den amerikanska bostadskraschen lamslog landet. Och vilka drabbades hårdast?
 Arbetarklassen, hade oftast kvar sina jobb och därmed hade dom en stabil inkomst. Dom bodde inte i dyra hus med en massa lån. Dom rika hade oftast amorterat klart sina hem, eller amorterat så pass mycket extra att dom klarade sig på att leva med en lön , eller a kassa och diverse inkomstförsäkringar. Deras utgifter vart inte så stora, fast dom blödde massor av pengar på börsen, men dom behövde inte sälja något i krisens tider utan satt kvar med sina aktier lugnt och stilla och de hade en enorm buffert på kontanta medel.

Men medelklassen begick alla klassiska misstag. Man hade köpt ett för dyrt hem, kontant insatsen hade varit minimal. Man hade köpt för ett väldigt högt pris, men framför allt, så amorterade man endast det minsta möjliga!!! Och när bostadskraschen kom, rasade huspriserna.....

Men det gör väl inget? Så länge man inte måste sälja så sitter man väl tryggt i båten?
Som jag sa tidigare var det en riskfaktor att ha ett medelklass yrke. När krisen började , ökade arbetslösheten enormt och många blev av med sina jobb. Och vid det här laget hade många levt över sina tillgångar. Det var dessa mellanchefer och försäljare med bra löner, som hade satsat mycket av sina pengar på börsen, amorterat minimalt och hade max en tre månaders buffert på banken. Man hade även kreditkortsskulder. Men medelklassen, hade innan krisen haft ett annat resonemang. Nämligen att betala av alla sina kreditkortsskulder, för det hade man hört överallt i media att man skulle göra!!
Många såg dessa kreditkort som en buffert! Att om det krisar sig, ja då har jag pengar på det kortet ifall att!
Men ingen tänkte på att öka sin buffert!  Och när Suze Orman uppmanade alla att ha minst en åtta månaders buffert, och att alltid extra amortera på sitt boende, så skrattade många.

Men vad händer när man blir arbetslös vid en recession/depression?

Oftast blir en i familjen först arbetslös. Det finns a kassa, och familjen lider endast lite,.. partnern letar efter jobb, men det finns inga. Vid en recession/depression kan det lätt hända att man blir arbetslös i månader, ibland kan det ta år innan man som mellanchef får ett lika högt betalt jobb som man hade innan. Alla slåss om samma yrken. Det som hände i många familjer i USA var att även den andra partnern blev arbetslös!!!
Det är nu det börjar bli tufft! Efter ett år, är a kassan slut! Vad gör man då? Förhoppningsvis har man en buffert! Men hur länge räcker den? För att täcka hela familjens utgifter?
Det är nu som dom flesta inser att dom måste sälja sina aktier. Och dom förlorar enorma summor på att göra detta. Vid en kris, där allt har rasat är det , det sämsta man kan göra. Men när banken knackar på om att dom vill ha sitt lån på huset betalt gör man vad som helst. Man säljer för en enorm förlust!!!
Och då har jag inte ens tagit upp dom stackars människor som blev av med alla sina investeringar. Alla pensioner som rasade i värde, och plötsligt tvingades pensionärer se sina hem tvångsförsäljas. Och varför? För att dom hade handlat på börsen, men inte extra amorterat sina huslån! Och som pensionär, kan man bara göra en sak. Lyda banken, se sitt hem tvångsförsäljas och hoppas att ens barn låter en bo hos dem. Efter åratal av hårt slit, är det så  som pensionärslivet ser ut för tusentals amerikaner.

Och kreditkorten som många hade sparat till en nöd buffert? Det som händer vid kris är att kreditkortsbolagen blir livrädda, och dom flesta familjerna såg sina kort bli spärrade när dom förlorade sitt jobb eller fick sämre kreditbetyg.
Suze Orman rekommenderar att vid en kris endast betala in minimi beloppet på dessa skulder, och istället hamstra pengar!

Kontentan av det hela blev att många såg sina hem gå till tvångsförsäljning. Man förlorade allt. Och i krisens spår ökade skilsmässorna dramatiskt.
En kvinna frågade Suze Orman om råd hur hon skulle kunna fortsätta betala på sin livförsäkring, för hon var värd mer död än levande för familjen.
Det som var hemskt att se,var  att dessa medelklass människor hade verkligen gjort allting dom trodde var rätt. Dom hade en liten buffert, dom hade en hel del pengar investerade i aktier och ett fint hem. Dom hade avbetalat bort sina kreditkortsskulder. Men allt raserades när krisen kom. Huset sjönk kraftigt i värde. Och tack vare att dom inte hade extra amorterat någonting, var bankerna väldigt snåla med att låta familjerna ha amorteringsfria lån i efterskott, inte ens för ett par månader , bara för att komma ikapp. Och börsen rasade totalt.

Så om vi drabbades av samma kris idag, hur skulle er familj klara sig om bägge två vart arbetslösa i 24 månader?

Klarar ni av ett litet test? Lev på hälften är Suzes rekommendation. Klarar ni av att sätta in en lön på banken under en 6-8 månaders period? Om inte , skulle ni knappast klara av en svår recession/depression.
Bor ni själva, spar 50% av lönen på banken. Testet är väldigt enkelt, men väldigt effektivt. Svaret blir ett kvitto på hur pass bra ni har löst er ekonomiska situation. Klarar ni av att leva på en lön, då är ni på rätt väg!











Den alltid så kloke Suze Orman visste redan då....

http://www.youtube.com/watch?v=e_D72LYNqEc

tisdag 11 juni 2013

Bara den som är skuldfri har besparingar

Ännu en månad av hårt slit, jag ljög förra månaden=) det erkänner jag helt iskallt. Blev erbjuden mycket jobb och kunde inte tacka nej. Därav har jag inte ens hunnit blogga!
Hela juni månad ska jag dock ta det väldigt lugnt, men köra ett hårt race i juli då det är semestertider, och det finns jobb i överflöd!! Jag har svårt att tacka nej till jobb. Vem vill inte ha dubbla/trippla inkomster?

För tillfället sparar jag inte en enda krona! Jag tycker att det känns löjligt att göra det, när vi har skulder kvar. Ser inte poängen med att köpa fonder eller aktier för småmynt när tunga lån varje månad tickar bara på!!!
Det är en tuff utmaning i livet att ha skulder. Men jag tror att skillnaden är enorm hur man kommer att klara av det ,är  om man har hjärtat öppet eller stängt när man står  inför en utmaning. Jag har valt att acceptera situationen. Att lära mig att älska den här jobbiga processen och varje dag göra en förändring. Jag har inte råd att stänga hjärtat och köra huvudet i sanden som en struts. Jag har lärt mig att gilla situationen, och månad efter månad blir jag mer stolt över hur duktiga vi har varit! Och herregud hur duktiga vi har varit!!
Skulderna minskar i raskt takt, och den här efterlängtade snöbollseffekten känns verkligen nu! Första året var det så tufft! Som människa kan man alltid välja om man vill känna förtvivlan eller hopp. Jag väljer hopp!
Varje dag lär jag mig något om mig själv. Varje dag växer jag som människa! Jag anser att det är på tiden att jag blev vuxen och tog  tillfället att ta ansvar själv över mitt liv,  och sluta med dumma ursäkter. Just idag, just nu inser jag, att allt jag gör, är för att jag ska bli mitt bästa jag! Världen är full av budskap. Vad kan jag lära mig? Vad kan du lära dig för att bli ditt bästa jag?