fredag 17 augusti 2012

Skam och vem är jag?

I morgon samlas vi hela tjocka släkten då vi ska på ett stort party! Det är den första stora festen sen jag blev en fattig Minna!!! Det känns jätte konstigt! Jag vet inte riktigt hur det kommer att gå, men jag vet att jag kommer att få tusen frågor. Frågan är att ska jag vara ärlig och berätta allt, eller bara dra den förkortade versionen om att jag var trött på min karriär och ville trappa ner....
Det hela är självklart kopplat  med lite skam för min del. Skammen om att jag har blivit fattig och en nobody. Det låter lite hårt kanske men så känner jag stundtals. Jag kan inte försköna mina känslor och låtsas att det som har hänt är enkelt, eller att det inte betyder så mycket. Jag har kommit långt i min mognadsprocess som en bättre människa, men ännu är det långt kvar! Det är svårt att tvätta av sig minnas ytliga stämpel. En del av mig vill fortfarande vara den där lyckade karriärskvinnan som kör porsche på sommaren och mercedes s klass på vintern. Hon som lunchar med väninnorna på nk och köper dyra märkeskläder. Hon som går var sjunde vecka hos frisören och bokar in en massa spa besök. Hon som har dyra märkesväskor och klockor runt armen och festar hej vilt världen över! Så illa är det! Det går inte att neka. Jag blir ledsen varje gång en s klass kör förbi mig. Ledsen när jag inte har råd med att gå till frisören mer.  Och en del av mig vart förkrossad när os i london började och jag inte var där på plats!!!!! Det tog hårt!  Och helt ärligt talat har jag haft en liten svacka hela den här veckan. Jag har inte råd med semester och jag skulle bli överlycklig för ett frisörsbesök!!!
Orolig för att jag har blivit vanlig och ful.....inga roliga tankar....självkänslan är inte på topp just nu kan jag helt ärligt säga....det svider....har jag inte kommit längre?
Vad ska folk säga när jag kör upp i en hyundai? När jag inte är salongs mejkad? När klänningen inte är av årets topp designer?  Jag är inte samma Minna längre....självförtroendet är på botten....
Varför kan inte jag bara se till min otroliga förvandling och vara stolt över mig själv? En del av mig skämdes lite när jag la upp min skulduppdatering....Jag kände mig sååå liten för en liten stund. Rädd för att bli dömd av er som läser bloggen....Det är ganska illa nu faktiskt!
Varför kan jag inte vara glad eller stolt över mig själv? Skulle jag må bättre om jag till festen fick en fin bil och fet plånbok? Vad försöker jag bevisa? Till vem och varför?
Som ni märker det är lågvatten tankar just nu....

9 kommentarer:

RonjaRövardotter sa...

Nu bor jag inte i Sthlm längre, men jag gjorde det ett tag. Jag bodde även i ett synnerligen fint område dessutom och ibland umgicks jag med en hel del fint folk, där statusen betyder allt. Klockan, bilen, väskan, frisyren, kläderna, ja till och med var man har gjort naglarna. Men det var också allt man såg, vem människan bakom var spelade inte så stor roll. Allt handlade om status och vem som kunde visa upp den finaste och lyxigaste sidan. Det gick liksom aldrig att komma någon nära och lära känna någon och att kliva in bakom barriären bakom all denna flärd var i princip omöjlig. Inte särskilt roligt sällskap faktiskt.

Sen i min mer nära bekantskapskrets så finns där några som tjänar fantastiskt bra med pengar, men som glider runt i flanellskjorta och ett par utslitna tofflor. Där man kan sitta och snacka och se människan bakom, där inte pengarna står i fokus. Och det är sånt jag gillar, när man inte behöver hävda sig mot andra hela tiden för att få bekräftelse på vem man är genom vilka kläder man har. Jag tror att det spelar stor roll var i landet man är också.

Du är ju samma person ändå trots att du inte längre har de flaschiga bilarna eller en ny canada goose jacka, det är fasen så mycket häftigare med en massa casch på kontot och en laid-back stil och man är glad och framåt än att märket på skjortan ska föra talan.

Något luddigt kanske, men jag tror att du fattar var jag vill komma med detta =)

Anonym sa...

Oroa dig inte så mycket för vilken version du berättar, ofta har folk sin egen uppfattning baserad enbart på din bil eller frisyr, oavsett vad du säger. Alltså spelar det antagligen ingen större roll, om du nu bryr dig om vad andra tycker...

nonhosonno sa...

Alla får vi svackor av olika grad, då självförtroendet spökar.

Det är bara att resa på sig igen.

Du kämpar på och sliter.

Du skall vara stolt över dig själv!

Anonym sa...

Om de inte tycker om den riktiga Minna som tar ansvar för sitt liv, och inte håller en fasad på kredit så är det de som har problem. Om du vore min släkting skulle jag få mycket mer respekt för dig när du kommer i en bil du har råd med om det så vore en Fiat Uno, med rosthål än i en Ferrari på kredit!!!

Om de har problem med det så sitter de förmodligen själva fast i samma livsstil som du tagit dig ur. Och blir rädda att avslöjas. Jag tycker du ska berätta så mycket som känns bekvämt, och helt utan att skämmas. Du jobbar ju stenhårt för att rätta ditt de tidigare vurporna. Och det är RESPEKT!!!! Glöm inte det. =)

Du skrev att du ville gå till frisören. Finns det ingen frisör i bekantskapskretsen som du kan byta tjänster med? Så gör jag. En frisörkompis som jobbar på en svindyr salong gillar kläderna jag syr. Så vi byter helt enkelt. Funkar utmärkt.

Lycka till på släktträffen! Och sorry att det blev en hel uppsats...

/G
(mmm.rensapavinden.blogg.se)

Blakhouse sa...

Både det du skrev och det som Ronja i kommentererna skrämmer mig. Väldigt mycket.

Tror inte du saknar grejerna prylarna eller ens folket. Jag tror du saknar upplevelserna i sig. Och tror säkert du kan uppleva det hela igen. När skulderna är färre/borta. Så kommer man väldigt långt med en normal inkomst oavsätt jobb stort sätt. Och satsa på att få samma upplevelser med familjen.

=)

Anonym sa...

Det är så det blir när man bygger sitt liv på ytliga prylar. Om man ser sig själv inifrån och ut, och inte utifrån hela tiden, så mår själen bättre och man har en inre person som man älskar. Men har man bara jobbat med utsidan så blir man väldigt själsligt fattig när den bleknar eller försvinner. Utsida och yta är inte den grund man står stabilast på.

Sandra sa...

Jag har aldrig levt i en sådan miljö som du beskriver utan alltid bland " vanligt" folk med vanliga kläder och vanliga bilar. Känns ganska befriande när jag läser det du beskriver!
Hoppas att de uppskattar dig som du är nu och att du kan uppskatta dig själv som du är nu och den miljö du lever i nu.
Kram

Anonym sa...

Hej,

Hamnade på din blogg av en slump igår. Satt uppe i flera timmar efter att barnen somnat och läste igenom alla dina inlägg. Kunde bara inte sluta läsa!
Måste säga att du framstår som en fantastisk, humoristisk, vänlig och härliga person och jag blev väldigt inspirerad av din resa. Själv kommer jag från enkla förhållanden och kan inte relatera till allt du skriver, men helt klart vissa saker.
Förstår att du är mitt i en resa där det både går upp och ner, men du är stark och kommer att fixa det här.
Kommer fortsätta läsa här och följa dig.
Stora kramar

Pengar och cash sa...

Tycker inte du ska bry dig om vad andra tycker hela tiden. Dom får väl acceptera dig precis som du är, annars är dom inte några riktiga vänner i mitt tycke!

Sen förstår jag inte att folk ska vara så fäst vid denna statusjakt som dom flesta håller på med i dagens läge, åhh vad ska dom tycka? åhh vad ska mina grannar säga om jag kommer i min skrutt bil? Ursäkta språket, men vem fan bryr sig vad dom tycker!

Du borde ändra ditt tänkande en smula tycker jag allt. Folk ska acceptera dig som du är, annars borde du skita i dom rakt av!