Det blir lite lätt glest mellan inläggen men jag har tusen saker att göra. Jag undrar när den här stressen tar slut. När det blir lite lugnare. Vi har stort prov på fredag som jag pluggar till. Men redan nu kan jag förbannas över att jag inte kan tagga ner. Jag har satt höga mål och ibland önskar jag att jag kunde nöja mig med ett godkänd, men jag gör inte det. I alla inlämningsuppgifter pressar jag mig själv till det sista för att försöka få ett bättre betyg. Det blir sena nätter framför datan med uppgifterna. Vi ska ha praktik nästa vecka så då vet ni ifall det blir enormt glest mellan inläggen. Det har gått så fort. Nästa vecka ska jag känna efter om jag har valt rätt och hur det skulle kännas att jobba med det jag har lärt mig....jag är livrädd över hur det ska gå på jobbet när jag inte kan närvara på nästan en månad. Det känns kan jag säga. Jag vet inte om jag får dåliga dåliga blickar och girlingar från kollegerna eller om jag inbillar mig . I allafall ,det kanske inte är helt populärt. men samtidigt så känner jag att jag orkar inte bry mig. Jag vill verkligen bort ett tag och känna efter. Min lön skulle bli enormt mycket lägre, men det kanske är värt det om jag kan må bättre....därav är det superbra att jag ska praktisera och känna efter. Hur många gånger i livet har man en chans att prova innan man gör sitt beslut?

Utbildningen är inte över efter praktiken utan jag har kvar ca 1,5 år av utbildningen. Men hittills har jag älskat det. Det är så skönt att slippa plugga engelska, matte och svenska mm....nu koncentrerar man sig istället aktivt på ämnena som man verkligen behöver och har även mycket praktik. Jag tar en dag i sänder och gör så gott jag kan.

Hemma är det lite lugnare igen. Vi har beslutat att behålla dammsugaren och playstation. Dom gamla ska tas med till sommarhuset. Samtidigt skall en summa pengar dras från sonens månadspeng och sambon har köpstopp så det skriker om det. Vi får hoppas att han verkligen förstår situationen nu, annars är det något allvarligt fel på karln där hemma. Men framför allt handlar det om respekt och förståelse för den andra. Jag vet att jag inte har rätt att tvinga honom att ha köpstopp , men å andra sidan är det ingen poäng med att jag ska vara ekonomiskt sinnad och spara medans han slösar. Någon balans gång och rättvisa måste det ändå röra sig om.
Vi har delad ekonomi men vi har knappt pratat om det. Den som har pengar betalar, fast jag känner att det är alltid jag som har haft en bättre lön och haft mer koll. Oftast var det jag som betalade alla räkningar medans han stod för restaurangbesök, kläder och shopping i stort sett.
Snacka om dysfunktionell familj....oj oj oj....fan vad man har varit knäpp.