måndag 3 september 2012

bokslut över sommaren 2012

Sommaren börjar lida mot sitt slut och det är dags för mig att göra bokslut över sommarmånaderna. Har funderat en hel del idag över vad som har hänt, men framför allt vad kunde ha hänt om jag hade haft annorlunda premisser och möjligheter." Som fattig har man inte så mycket val, utan det gäller att acceptera sin situation och ta dagen som den kommer." Nåja, så uttryckte sig en kollega till mig idag på jobbet när vi hade fika. De flesta höll med. Jag håller med till viss del, men jag antar att jag tillhör den grupp  skaran av människor som inte litar på att samhället skall ta hand om en. Jag accepterar att man kan ha det väldigt svårt och tufft i vissa perioder i sitt liv, i värsta fall kan det dröja flera år innan man ens kan ana en ljusning bakom horisonten. Men jag tror ändå att vi människor kan påverka våra egna liv långt mer än vi tror och anar.
Jag vet detta idag av egen erfarenhet, men också genom att studera andra människor och lyssna på vad dom säger men framför allt se vad deras kroppspråk säger. I vården lär man sig ganska mycket om människor bara genom att titta på deras hållning och studera deras kroppsspråk. Kroppspsråket är något som förenar oss människor, oavsett bakgrund, kultur eller språk. Alla vet betydelsen av ett glatt barnansikte som ler. Vårt skratt säger en hel del. Våra kramar. Pussar. Vårt sätt att vinka. Vårt sätt att hoppa eller vårt sätt att gå. Går vi raskt? Sakta? Kramas vi ofta? Ler vi ofta? Hur gråter vi? Vilken tonläge använder vi? Korsar vi armarna lite avståndstagande när vi pratar med människor eller öppnar vi tryggt upp hela kroppen och omfamnar världen?
Detta märktes klart och tydligt på tjejen som under fika rasten beklagade sig över att hon aldrig hade råd att göra något kul med sina barn på sommaren, när en kollega frågade vad hon hade gjort under semestern. Hon lutade sig nonchalant i stolen, la armarna i kors och hade en spydig attityd. "jäkla exet har minnsann åkt till thailand med nya tjejen och gift sig, fast barnen här hemma nästan svälter"
Detta är det klassiska på mitt "nya" jobb. Ingenting är någonsin deras fel, utan felet är helt enkelt, exets, föräldraranas eller chefens fel. Om inte t.o.m regeringens och Anders Borgs fel. Det går aldrig fel. Själv är dom perfekta. Det som är ännu värre, är att flera av tjejerna har liknande uppfattningar och då stöttar dom varandra och nästintill hetsar upp varandra över att spy galla över sin kassa vardag.
Jag älskar mitt nya jobb, men har aldrig passat in i "gänget" utan känt mig mer eller mindre utanför. Det kan pratas i timmar om smink och bantningskurer och hårfärger och nya tatueringar. Själv känner jag mig inte riktigt hemma i den världen. Jag sminkar mig dagligen , men det finns en gräns. Jag tycker om kläder, men ser ingen mening i att köpa kläder på HM vid varje löning.  Jag vill inte byta hårfärg hela tiden, som mest skiftar i olika röda eller svarta toner eller så bleker man håret helt väteoxidblont så det nästan skiftar i gult. Det där är inte jag. Jag vet det. Men mina kolleger vet inte det. Det ska jämnt göras om. Minna är lite tråkig helt enkelt!  Idag fick jag frågan om varför jag inte har en tatuering. Då sa jag rakt ut att det passar inte mig, det skulle se löjligt ut på min kropp. Jag tycker så. Men så får man absolut inte tycka. Älskar man sina barn ska man tatuera in  sina barns namn. Så är det bara. Idag eskalerade pratstunden. Jag blev paff när jag fick frågan om jag inte älskade min son!!! För jag hade inte tatuerat hans namn på armen!!! Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Men så tänkte jag, att det kanske var dags att bita ifrån lite. Att sluta alltid vara snälla Minna." Jo, jag älskar min son massor, så pass mycket att jag gör allt för att min son ska ha det bra. Istället för att gå till frissan eller köpa hårfärg månad in och ut så jobbar jag extra så att min son har råd att göra något kul på semestern. Jag pratar inte illa om hans pappa, för jag vet att det sårar min son, oavsett vilken jävla skitstövel han har varit. Jag har valt att förlåta honom och gå vidare i mitt liv och bara fokusera på mina egna framsteg. Istället för att tatuera mig för 2000-3000 kr väljer jag att ha en hel dag med min son, göra något med honom eller skämma bort honom med nya kläder och inte jämnt prioritera mig själv först. Jag röker inte upp ett cigarettpaket om dagen utan väljer hellre att ge den där slanten till min son så att han kan fortsätta träna. Och på tal om tatueringar, jag skulle inte vilja att min mamma hade tatuerat in mitt namn på hennes hand. Skulle kännas löjligt. Till vilken nytta, jag vet att min mamma älskar mig!!! (sen att jag tycker att det är fint hör inte till saken )
Tystnad. Lååång tystnad.
Men nu var jag lite upprörd. Nu var det min tur att sitta där med armarna i kors. =) Jag frågade min kollega " om du alltid har ont om pengar, varför jobbar inte du extra? Varför gör inte du något annorlunda som verkligen gör resultat? Har du en budget? Vet du ens ärligt talat om vad du skulle vilja göra om du fick en liten slant? Svaret blev raskt att åka på Gröna lund. Men varför jobbar du inte extra en helg när barnen är hos pappa, då har du råd att åka till gröna lund. Skulle inte dina barn bli glatt överraskade?
"jooo," blev svaret.
Och alla andra såg häpna ut!!  Och när jag såg hur dumma dom såg ut kände jag omedelbart ånger och taggade ner attityden och pratade om deras möjligheter i stället. Och detta ledde till att jag berättade varför jag jobbade extra. Att jag hade det lika tufft som dom, om inte tuffare , men att man måste se framåt, att man måste ha en plan! Om man går back 2000 kr varje månad, då får man jobba in 2000 kr extra varje månad. Återigen tystnad. Och till slut säger en tjej, varför har jag aldrig fattat detta förut???



Svaret tycks enkelt, men det är det inte. Vi människor är komplicerade varelser. Själv har jag varit lika blåst. Om inte värre. Jag har tjänat multum på mitt gamla jobb men valt att spendera istället för att spara. Tänk om jag hade sparat, hur mycket bättre hade inte min tillvaro varit idag. Återigen tänker jag på mannen som dog på mitt jobb. Som hade miljoner på banken, men aldrig upplevt något. Han ångrade att han inte hade rest mer eller skämt bort sina barn mer. Han hade alltid tänkt att det fanns gott om tid, och plötsligt utan en varning tog tiden slut. När har man gott om tid? När man är tjugo? Är tiden nästan slut vid femtio? Hur räknar man något som man inte inte själv vet om eller knappt själv förstår.....svaret är enkelt, det gör man inte....vi människor kan inte förstå allt, det enda jag har lärt mig som jag tycker är viktigt, det är att ibland ta en paus, göra bokslut över sitt liv. Se över hur sommaren har varit, hur har det gångna året varit och vad är man nöjd med. Vad kan ändras? Hur ska nästa sommar eller år se ut?
Man kan inte veta allting själv. Därav studerar jag andra människor. Vill jag bli rik, då måste jag läsa böcker om pengar, läsa bloggar om hur andra tänker. Jag måste våga öppna upp mig och lära mig av andra människor. Fråga andra hur dom gör. Se hur dom gör. Man måste helt enkelt ha viljan och nyfikenheten att lära sig något nytt. Och detta verkar tyvärr många människor sakna i vårt land.

Men nog om andra människor nu. Nu handlar det om mig och min sommar. Bokslut över Minnas sommar 2012. Helt ärligt har det varit väldigt tufft. En så här tuff sommar minns jag inte ens när jag sist hade. Samtidigt har det varit en fantastisk sommar. Ekonomin har varit en total katastrof medan kärlekslivet har varit underbart. Jag har en snäll och underbar man vid min sida. Jag är inte ensam. Jag har utan att skryta säkert världens finaste son! =) Vi bor i en hyreslägenhet, men vi har ett hem. Det är knappast mitt drömhem, men vi har tak över huvudet, kök och dusch. Jag kan vara tacksam på flera sätt. Hälsan är någorlunda bra och kan självklart förbättras med lite motion och bättre kost.
Men det är ekonomin som är katastrof!!! Eller är det verkligen så illa? Tro mig det är tufft, men någonstans har jag faktiskt vett att göra något åt situationen. Jag jobbar extra, sliter och kämpar, och tänker jag efter så är det faktiskt inte så illa. Värre vore det om det inte fanns extra jobb. Idag har jag möjligheten att jobba, att förändra min situation till det bättre varje dag. Sakta sakta sakta gör det en förändring...
Så bokslutet över sommaren säger att jag kan vara stolt över mig själv. Jag har kämpat hårt och även om det inte känns just nu så kommer det att göra en stor skillnad för familjens framtid. Det har inte varit en av dom roligaste somrarna i mitt liv, men definitivt en av dom mest flitigaste.....och det är väl ändå inte så illa det heller?





5 kommentarer:

Mama sa...

WOW! Jag hoppas du inser att du antagligen påverkat flera människors liv för all framtid. Att du ställde till med ett tillfälle i deras liv som de aldrig kommer att glömma! Så ofantligt roligt att du lyckades vrida till situationen till något gott. De såg nog din energi och upprördhet som en signal att de själva gått för långt och sen att du visade att du ville väl och till och med tänkte på deras bästa. Och du lyckades med detta medan du är slutkörd, nerjobbat och stressad. Fantastiskt!

Jag önskar att jag någon gång för göra något likadant!

nonhosonno sa...

Tummen upp :)

Anonym sa...

Minna! Jag älskar verkligen din blogg och har följt den sedan du började skriva. Detta är min absoluta favoritblogg därför att jag är intresserad av privatekonomi och kämpar, precis som du, men framförallt gillar jag bloggen för ditt sätt att skriva. Du är en helt fantastisk människa och det ska bli spännade att följa din resa mot en bättre ekonomi framöver!

Anonym sa...

En av de bästa inläggen jag läst på länge i bloggosfären ! Finns så många infallsvinklar i den att jag inte vet riktigt var jag ska börja kommentera...

Börjar med "tatueringar": Dessa har blivit klassmarkörer p.s.s piercingar. Detta berör också "kroppsspråk". Vilka signaler skickar dessa ? Enligt min mening: 'Jag är dum i huvudet och ekonomiskt och socialt misslyckad' - hårda ord kan tyckas, men folk som vill nå någonstans avhåller sig från tatueringar.

Personlig utveckling och finansiell utveckling har jag märkt går ofta hand i hand. Dvs när man kan avhålla sig från negativa tankar om andra och veta att sådant bara skadar en själv och börjar sätta upp positiva målbilder för sig själv är steget inte långt till att förbättra sin ekonomiska situation också.

Kort sagt, man har en 'inner scorecard' istf en 'outer scorecard' dvs man mäter sig mot ens egna positiva mål istf att bry sig om andras åsikter om hur ens liv ska levas.

Insikten om ens eget beteende och hur det formar ens situation (i ditt fall köpberoendet) är ett bra steg på vägen har jag märkt i min egen tillvaro.

Hoppas att du trots att du kämpar med amorteringar av skulder också har möjlighet att börja bygga på ditt kapital. Jag ser att du också följer bloggarna 'ägamintid' och '40 procent 20 år' Mycket bra inlägg och kommentarer där - det de skriver är så sant, hemligheten är mycket enkel: Köp tillgångar och inte skulder och låt ränta-på-ränta effekten jobba för dig och inte emot dig. För drygt 20 år sen var jag en ung man utan pengar på mitt första jobb - idag är jag mångmiljonär genom att ha gjort just detta med en hyfsad men inte på något sätt exceptionell löneutveckling. Och detta har skett utan speciellt stora uppoffringar men med en ekonomisk nyfikenhet.

En bok jag kan rekommendera är "The Single Best Investment" med undertiteln "Creating wealth with dividend growth" av Lowell Miller.

Anonym sa...

du är fantastisk! kämpa på...!