ärren läker

Benjamin Franklin, sa Håll reda på små utgifterna! En liten läcka kan snart nog sänka ett stort skepp.

Jag håller fullständigt med. Vad jag önskar i dagens läge att jag hade förstått detta förut då jag spenderade pengar hejvilt omkring mig. När jag tänker på mitt shopaholic liv idag blir jag galen av ilska på mig själv. Hur fan kunde jag?
Tänk om jag hade sparat dessa pengar istället!
Det gör riktigt ont att inse hur dum man har varit. Att man har varit så naiv. Idag svider det även att veta att man har blivit utnyttjad för sina pengar. Speciellt med tanke på exet som i det stora hela inte jobbade utan stannade hemma med sonen och jag jobbade mest och slet. Jag har alltid jobbat hårt, men inte tagit ansvar för pengarna utan låtit någon annan göra detta. Som förut var det exet. Katastrof! Jag vill inte gå in på detaljer mer men kan säga att exet har blåst mig på riktigt mycket pengar. Av respekt för min son låter jag detta vara.  Idag har jag inte någon större kontakt med exet, han drog och flyttade långt från stan. Idag träffar han knappt sin son. Max två tre veckor om året.
Inte får jag någon ekonomisk hjälp heller. (förutom underhållet,som inte räcker till något)
Ibland kan jag bli bitter och tänka att jag delvis gav upp min karriär för familjens skull, för att få mer tid med familjen. Och när jag gjorde detta, dvs blev "vanlig" svensson , då var det plötsligt inte lika kul. Det finns ingen porsche i garaget längre. Ingen mercedes och inga lyx jeepar. Inga köporgier på Nk och semester på fem stjärniga lyxhotell. När allt det bekväma i livet försvann, vart det väldigt tydligt att allt annat också försvann.
Skillnaden är att jag drog inte, utan lämnades kvar ensam med sonen och alla kostnader för det stora boendet, för att inte nämna skulderna....
Det har gått ett tag sedan dess...vi repar oss varje dag, sonen och jag. Vi hade turen att träffa någon som hjälpte oss på vägen, någon som bryr sig om oss och hjälper och stöttar...
Idag bor vi tillsammans alla tre. Det var väldigt nervöst i början men allt har gått bra.  Vi har börjat om från början. Vi ska ur den här röran, vi ska bygga upp våra liv igen och få rätten till att kunna andas ut och leva ett normalt liv....
Jag är så glad över sonens fina förvandling...att han trots allt har tagit alla förändringar positivt och försöker se på livet med positiva ögon. Vi bor inte i gräddhyllan längre. Tvärtom bor vi i  ett vitt hyreshus ghetto. (starka ord, men så känns det nu, kanske tycker jag annorlunda i framtiden, men kontrasterna är som natt och dag mot förr jämfört med nu)
Det är svårt att förklara för sonen när någon bestämmer sig för att plocka isär hans moped och sno alla delar för eget bruk varför folk gör som dom gör i såna här områden. Ännu svårare blir det när man får inbrott i cykelförrådet och någon stjäl hans nya cykel. Sånt här är vi definitivt inte vana vid. Det är långt hem till bullerbyns trygga gator där man kunde bara slänga av sig cykeln i farten för att springa in och äta middag utan att bry sig om , ifall cykeln är låst eller inte. Tvätten har blivit stulen ur tvättstugan så många gånger att man tillslut måste antingen sitta där och vakta, eller köpa en egen tvättmaskin, vilket var en lyx vi var tvugna att unna oss. Sonen är fortfarande väldigt märkesfixerad och köper bara dyra kläder för sin månadspeng. Han säger att han hellre köper en fin tröja i taget som han kan ha i flera år (slutat växa nu) än några stycken tröjor som han ändå inte gillar. Och därav blir det viktigare att vara rädd om sina kläder. Själv är jag glad över mina gamla fina kläder. Har så mycket att jag slipper köpa nya. Det är fördelen med kläder av kvalité. Det syns inte att dom är gamla. Köper man klassiska kläder håller dom måttet år ut och in. Jag älskar mina odd molly och busnel koftor! Kläder jag är rädd om och tar hand om. Jag har en gammal  canada goose jacka och oavsett vad folk säger om hur den ser ut så håller den mig varm! Väldigt varm. Jag har kvar några av mina fina gamla väskor. Det är lyx som fortfarande gör att det känns som att jag har en bit av den gamla kakan kvar!
Jag antar att jag fortfarande är väldigt fäst vid vissa saker! Men alla förändras inte under en natt...en sak i taget...men det sker en förändring, sakta men säkert...
Jag försöker hålla upp humöret i dessa svåra tider. Det är inte bara på det ekonomiska planet det har hänt en massa jobbiga saker. Även själen är ärrad och måste få ta sin tid för att läka...jag har blivit så hårt sviken...
Men jag vet att mitt nya liv är ett steg i rätt riktning, även om det sägs att tiden läker alla sår, men vis av livet vet jag även att ärren stannar kvar. Och det är vad jag gör just nu, i dag och imorgon, som har en betydelse för hur fint mina ärr läker....